Februarivälsignelse

Det kan ha varit Josefs Bengt Öste-imitation som gjorde det. Eller så berodde det bara på rena tillfälligheter och små trevliga sammanträffanden. Kan det möjligen ha varit hög tid för en äkta toppöring på mitt spö igen? Vågar jag ens tycka det? Det har varit lite för många små eller utlekta ett tag ... Hur som helst förvandlades den kulna februaridagen till en glittrande glädjekavalkad.

Ute kring en vågöversköljd stenansamling kryssar en fet silverriddare omkring. Det vet jag givetvis inte när jag prickar platsen med kustvobblern. Men så följer ett mjukt, tungt hugg, några krokdillika "death rolls" och en nervös kamp. I dag vinner jag. I dag är det ingen besa. Ingen liten sprattelfisk, utan en välfödd kanonöring i vitaste skrud. Josef greppar den med van hand och lyfter upp den över ytan. Själv lyfter jag två knutna nävar och skriker något. Gud vet vad. Kaffet är godare än någonsin och handen täckt av silvervita fjäll. Vi garvar resten av dagen.

Tack till Josef Andersson för fotoassistans och handfast landningsteknik.