Rätt dag - fel ställe

Det är regn, mellan snöbyarna och iskylan. Isarna låter vänta på sig, men inte kusträderna. Sjöfåglarna tystnar när vindstyrkan ökar. Bilens vindrutetorkare sveper fram och tillbaka, som mina funderingar. Vänster eller höger? Öster eller väster? Syd eller norr? Första stället ser så lovande ut att jag nästan ryser till. Inte ett liv. Händerna är snart blöta och stela i vågsvall som ger sig den på att få mig ur balans. Jag åker vidare. Joel rapporterar in samma som min skörd: nada. Tomt.


Men i envishetens tecken kommer till slut en handvärmare. Visserligen är fisken av samma färg och muskelstyrka som en tångruska, modell lagom. Jag valde kanske fel plats, för snart piper telefonen och Joel visar hur en blankare fisk ser ut. Lite senare kommer ett nytt foto, där knallröda havsöringsfiléer ligger på hans skärbräda. Vid det laget är jag i färd med att skiva upp lite julskinka ... Det där försiktiga hugget får nog, trots allt, anses som dagens höjdpunkt.

Julmorgon med godis

Jag knyter på mig löparskorna för den traditionsenliga julaftonsrundan. Telefonen piper. Även Josef är ute på traditionsrika upptåg. En härlig julstänkare av det fasta slaget. Kanske firar han med något flytande senare... Själv kommer jag nog att idka viss vattenkontakt när alla högtidligheter är avklarade.

Grattis och god jul!

Foto: Josef Andersson

Iskallt kall

Det är som ett kall. Kustens lockrop, vindens vinande, de otyglade vildfiskarna. Jag behöver rosor på kinderna. Men också: De omutliga, frostbitna, förbaskade havsöringarna ... Nejdå. De finns där. Fast nordostvindar som förpackar hela länet i vaddliknande Kung Bore-kostym, sjunkande vattenstånd och kallras som heter duga är ju inte direkt varsel om tokrally på öringfronten.



Vägarna är såphala. Det tar tid att ta sig fram. Det är inte fråga om någon heldag med vänd-och-vrid-på-varenda-detalj. Mer snabbt-i-snabbt-ur-vattnet. Å andra sidan är Östersjön ljummen i jämförelse med luften, som dessutom rör sig fortare och fortare mot kinden. Rosenrött nu. Strax scharlakanslysande nästipp. Dags att dra sig tillbaka. En liten blank är vänlig nog att dansa i samma takt som jag. Mina kustkamrater gnetar vidare. En silvrig pjäs nyper en retligt fiskad Gulp! Alive! där borta i snöröken. Den tekniken återkommer jag till. Fast inte förrän jag tinat upp ordentligt. Och kanske kallar kusten mig igen.

Från djungel till verklighet

Det är nästan dumt. Trots att jag befinner mig i paradiset hänger tankarna kvar och oroar. Hur är fisket på hemmakusten? Vilka rapporter väntar i mobilen när jag kommer så nära civilisationen så att radiovågorna når fram? Men så tar jag mig samman, njuter av stunden lyssnar till ljuden, insuper dofterna och fiskar allt vad tygeln håller. Ett härligt resegäng skrattar, mår gott och krokar allt från guldskimrande och stridbara mahseer-rackare i floder med ginklart vatten, till siamesiska karpar och arapaima i mer dunkelt vatten. Jag inser läget och bestämmer mig för att det där med öringar, skrubbor och gäddor kan vänta några dagar.



Men åter på hemmaplan rycker det i kastarmen, givetvis. Det kan inte dröja för länge innan det är dags för iskall vadning och snålblåst, även om den torra, kalla luften känns som en käftsmäll efter dagar med kortbrallor i djungeln.