Små, små snökristaller piskar mot ansiktet. Isen är orubblig under tjocka sulor. Hård vind har byggt vallar som vi zickzackar mellan. Den tunna skaren på de bortblåsta ytorna är bättre.
- Här blir bra, säger jag utan att ha något belägg för det. Antagligen är Josef lika trött som jag på att gå i motvinden, för han ger ett jakande svar och börjar bearbeta isen med sin hopplöst slöa borr. Som tur är funkar min bättre.
Innan vi har förfryst vitala organ i de sibiriska vindarna lyckas Josef lura upp en paradfisk. Abborren är stark och osamarbetsvillig, men Josef sätter hårt mot hårt, med linan mellan kalla fingrar. Snart är den randiga besegrad. De andra fiskarna är inte mycket att skryta om. Jag har en snabb kontakt med en gädda. Den beter sig illa och försvinner med min favoritpirk mellan gaddarna. En tom linstump känns lika snopet som det ser ut. Ridå. Hemfärd med kaffe i bilen. Nu är fötterna, näsan och fingrarna varmare igen.
20 kast. På sin höjd. Fler hinner jag inte innan isen tagit över spöringarna, hävdar Micke. Nja. Jag tippar på ett trettiotal, tänker jag och kliver ner i ett krispigt strandbryn med is och vatten omvartannat. Fötterna är iskalla i vintervattnet, men näsan är varm i solen.
Jag upptäcker att favoritvadarjackan nu lagt av fullständigt. Dragkedjan har öppnat sig från två håll. Jahapp. Och inte hugger det. Inte ett liv, förutom grupperna av knölsvanar som plaskar bland några storstenar.
Jag byter ställe. Delvis för att få tillfälle att värma fötterna med en promenad. Knappt har jag hunnit ut i vattnet förrän en osedvanlig långsmal molnstrimma täcker den där näsvärmaren. Nu är nästippen kall. Men å andra sidan drar det till i linan. Jag borde inte bli förvånad. Det är en liten. En liten besa, dessutom. Jag snor åt mig en bild med mobilkameran och släpper den lille. De trettio kasten har åter passerat. Spöringsrensning och ett sista kast, sen kränger jag av mig den trasiga vadarjackan och väcker liv i näsan och fötterna.
En perfekt dag för isfiske. Vi är övertygade. Det är som gjort för pimpel, under klarblå himmel, solsken och kvicksilvret runt nollan. Så vi packar vadarbrallorna och drar till kusten. Tja, både Josef och jag anade tdigt att vi nog inte hade geisten för borr, traskande i snö och idogt letande efter de större randiga. Så istället bommar vi på kusten. Brackvatten med iskristaller och grums ger inga förmånliga odds. Men vackert är det i solgasset. Och bättre hade det säkert varit på isen ...
Någon dag passerar och mildvädret består. Efter vedermödor i naturens element behöver jag njuta en stund innan musarmen värms upp igen. Några kast på en nästan snöfri kuststräcka är väl ingen oäven syssla ur den synvinkeln? Jag har inte ens fokus och förhoppningar. Desto roligare när det sprätter till i spötoppen. Öringen låter sig strax ledas in. Den är blank och vacker. Några centimeter över 50, men jag släpper den. Fiskens näpna uppsyn och min hunger efter helt andra maträtter fäller avgörandet. Plask. Adieu.
