Bloggläsare och tillfälliga besökare!
Vi är framme vid bokslut för året 2016. För egen del har fiskebloggandet varit mer sparsamt än brukligt. Linor har flugit, krokar blötts och åtskilliga sjömil av vatten korsats. En hel del minnesvärda fiskeupplevelser finns lagrade i minnesbanken. Erfarenheter, nya idéer och ifrågasättanden av gamla teorier får tillsammans bilda grogrund för nya erövringar.
Just nu är 2017 ett oskrivet blad. Men, fiska tänker jag göra. I salt och sött, på längden och tvären. Lite av det jag upplever hamnar här i form av bild och text. Hoppas du är med mig - och att du själv får minnesvärda upplevelser att mysa åt framöver.
Gott nytt år - med eller utan fiskar!
Det är nästan så nyponen trillar av i vinden. Men det är milt. Och jag har tankat med kaffe och smitit från alla måsten. För att jag måste.
Jag börjar med att bara andas och ta in. Den fria kustens känsla, de kalla, friska vågstänken. Det här är balsam för själen.
När jag kliver ner i vattnet har kompisen Kenny redan fiskat en bra stund, fast på ett annat ställe. Några små har huggit tydligen. Jag förväntar mig inga stordåd här heller. Det är stort nog att få ta del av det här decemberljuset.
Men, ibland sker det oväntade. Inga mirakel, men överraskningar som värmer ända ner i neprensockan. Redan på första kastet krokar jag en liten silversprattlande öring. I kastet efter knäpper det till hårt i linan. Jag stoppar, knycker och försöker. Inne vid fötterna vänder tre ordentliga öringar. De verkar tävla om vem som ska få äta upp godbiten. Ingen vinner.
I det kalla vattnet får jag inte fler chanser på trion. De är som bortblåsta. Jag vadar längs en lång sträcka, där det ser lika fint ut, men inget händer. Inte förrän jag närmar mig en liten stensamling utanför en liten bukt. Där hugger det ett par gånger – inga stora fiskar. Men öringar som höjer humöret och böjer spöet en smula. Härligt.
I december faller skymningen fort. Utvadad bredvid ett litet revliknande område tappar jag en fin fisk och har ytterligare ett hårt hugg. Om det är jag som är loj och dagdrömmer för mycket, eller om det är fiskarna som är lite försiktiga är svårt att veta, men upp kommer de inte.
Jag sveper i mig en slurk ur termosen och hastar ut på ett sista försök. När inget händer vandrar tankarna iväg till det där med balsam igen. Ni vet - om ni läst på en sådan flaska någon gång. Det reder ut trassel, mjukar upp och skapar en glansig, frisk yta. Exakt så fungerar kustfisket i tider av oreda i tankar och stök på skrivbordet.
Jag känner mig iakttagen, anar något i ögonvrån. En stadig säl har stuckit upp sitt stora huvud ovanför ytan och betraktar mig nyfiket. Jag slutar att fiska, står där och tittar tillbaka. Vilken ära att få besöka naturen en stund. När solen försvinner i ett gyllene fyrverkeri lutar jag mig mot en bod och hoppas att inte ägaren misstycker. Balsam. Njutning.
