Men jag tar chansen. Jag tar även chansen till ett litet möte med min älskade kust. Under ett fuktmättat lock av moln och mildluft drar vindarna in längs de snöfria strandremsorna. Det är läge, helt enkelt. Och innan jag lämnar ön för ett par bravader vill jag gärna se om silverkompisarna är hemma.
Det är de. Hemma alltså. Om det är den mäktiga synen av en ovanligt närgången, patrullerande havsörn som får mig både lugn och uppspelt, vet jag inte. Men så är känslan när jag kliver ner i den iskalla Östersjön. Jag kastar i olika riktningar, djupt koncentrerad.
Snart känner jag den omisskännliga darrningen i grafitklingan. En havsöring är och petar på draget. vevstoppet och den efterföljande tempoökningen ger resultat. En mycket vacker och vitsilvrig öring på dryga 60 centimeter lever an i det grågröna vattnet. Jag lyckas filma och ta några snabba foton med minikameran.
I samma område missar en annan fisk mitt bete och kommer farande över ytan strax framför mig. Jag står kvar. Vill inte vada framåt och skrämma det som verkar vara en grupp jagande öringar. Snart sitter ännu en sprallig och härlig motståndare av släktet Salmo.
Något mindre. Men oantastligt blank. Så är även nästa, som släpper. Men revanschen – om den behövs en sådan här dag – kommer direkt. Jag sveper ut mitt drag mot baksidan av de tinga vågorna som rullar in över ett grundare parti. Återigen får jag äran att drilla och stifta bekantskap med en av havets vackra öringar.
Och tiden flyr. Av havsörnen syns ingenting. Öde ligger stranden. Tysta ligger de stora stenarna och avlägset hör jag bruset av vinden, när jag byter om för att ta mig hemåt. En kort dag, men ack så innehållsrik.
Jag hann till och med att filma lite halvhjärtat medan jag halkade runt i vågornas rike. Någon superproduktion är det inte. Varning för svajig och klumpig filmning. Men tre olika fiskar syns åtminstone.
Musik: JONO - "Opus"
JONO på Spotify
JONO på Spotify