April. Denna härliga, besynnerliga, motsträviga månad. Så många gånger den snuvat oss på konfekten, invaggat oss i falsk trygghet för att från sitt lurpassande, liksom i bakhåll, överraska oss. Ena dagen solsken och fika iförd kortbrallor i lä, nästa dag bitande kulingvindar med snö och kyla som ber kroppen att hämta fler lager kläder.
När kollegorna från Sportfiskarna drar mig med till kusten nappar jag glupskt. Lasse, Joel och John packar in grejorna medan jag verifierar tillgången på kaffe. Vi börjar med en skön lunch i det fria, men hinner knappt svälja ner kaffeslurken innan vädret verkligen kliver in på arenan. SMHIs utlovade väderomslag. Here it comes. När vi greppar spöna rister och drar det i kläderna på ett olycksbådande sätt.
Jag gnetar upp en liten fisk innanför de värsta vågorna. Det är så hård vind i sidled att den nästan bogseras iväg bara av linans förflyttning i luften. När jag försöker fotografera den fladdrar kameraremmen omkring och förstör bilden, men det får duga i det här busvädret.
Vi får åka vidare. Vi försöker hitta något ställe där det både är fiskbart och hoppfullt. Det är inte lätt. Men John och Joel har visuell kontakt med en öring som rumsterar runt utanför några stenar och jag har en lätt stöt när en tveksam rovfisk verkar undersöka mitt bete. Lasse visar vägen. Han krokar en öring i tvåkilosklassen som börjat återfå sin blanka dräkt efter den gångna höstens lek. Men här tar äventyret slut. Nåja, vi testar ett avslutande ställe innan vi ger upp. Men regnet som slår emot oss i horisontellt läge är iskallt och elakt. Inte ens vi sportfiskare - som skulle kunna ordineras en liten sinnesundersökning - orkar längre. Hemåt. April. Du kommer inte undan. Vi tar dig nästa gång.
Strax efter påskhelgen sammanfattar jag skeendena längs Gotlandskusten. Jag ska vara ärlig och direkt säga att resonemangen den här gången mest bygger på rapporter från vänner, bekanta och andra fiskekontakter. Själv befann jag mig en stor del av tiden på annan ort, långt från fiskespön och krokar. Jag brukar gilla att göra så under påsken – inte minst på grund av den invasion av fiskare som vaknar till liv i vårsolen. Lite paradoxalt, eftersom den här tiden av många också anses som den absolut mest intressanta på året. Årets påskvecka blev kanske inte den bästa ur fiskesynvinkel (har vi hört det förut?) när nordanvindarna drog ner med iskyla – och till och med snö. Men visst har det kommit upp en del fin fisk. Många har, trots knepigt fiske, haft en fin stund längs Östersjöns kuster, bland bränningar och brackvatten.
Några har frustrerade fått uppleva det återkommande problemet med att andra fiskare kliver ner i vattnet precis intill dem och förstör fiskeupplevelsen. Faktum är att det är mot lagen att hindra annans fiske, även om det naturligtvis är en tolkningsfråga. Men ... att det är en mycket irriterande och moraliskt förkastlig handling att kliva ner intill en annan fiskare i vattnet, när det finns 80 mil kust att välja är oomtvistligt. Och onödigt. Att helt färska sportfiskare gör misstaget må vara hänt, men även mer erfarna sportfiskare verkar tycka att det är helt i sin ordning att klampa ner en liten bit framför en annan fiskare som stakat ut sin väg och planerat sin fiskerutt. Förklaringen kan vara att de här busarna ibland kommer från fiskeerfarenheter där man kanske är mer tättbefolkade och därför klämmer sig ner i den lucka där man får plats. Men så fiskar man inte här. Här har vi möjligheten att vandra något hundratal meter framåt och leta fisk, sedan börja om, eller åka vidare.
Det enskilt mest irriterande som finns för en erfaren havsöringsfiskare på kusten är antagligen när någon annan fiskare kliver ner och spärrar vägen. Det är helt enkelt big no-no här runt ön.
Hur vi ska nå ut med informationen är knepigt. Men om det händer dig kan du ju alltid tipsa illdådaren om några små enkla saker:
1. Om du absolut vill fiska i samma område som någon annan (fastän det finns massor av folktom kust) - fråga då den som är där först om det är ok att gå ut bakom (inte framför).
2. Om du ser att en fiskare befinner sig långt ut i vattnet och rör sig åt vänster, så kan du välja att gå åt höger. Gå inte ner framför en annan fiskare. 3. Välj ett helt annat ställe. Det finns kust så det räcker. Och framför allt – om vi alla håller en god ton och förklarar vinner vi nog på det i längden. Fiska och ha kul. Må gott.
Det må vara läge för skämt i början av månaden, men jag ägnar mig hellre åt att försöka söka sanningen, eller delar av den. Var hittar jag fisken och varför? Hur kan jag få dem att hugga? Finns det svar? Dagen börjar i tät och vacker dimma. Jag är lockad att stanna och fotografera skogar, heder och stränder i det gråa och fuktmättade. Men fisket får gå före idag. Ett par timmars sökande och svingande.
På första stället blir jag snart påmind om att det är högtid för kustfisket nu. Efter ett par kontakter och en landad fisk rasar det ner en kvartett fiskare en bit framför mig. Jag suckar bara uppgivet och lämnar fältet. Så många mil kust - men ändå ska de prompt klampa ner i min utstakade väg. Märkligt.
Det är tyst och fint på nästa strand. Den vårystra solen gör sitt bästa för att tränga undan dimman och lyckas så småningom. Just i förändringen börjar det hugga. Förts är de trevande, öringarna. De följer, petar, puffar och skapar virvlar. Men snart biter det ordentligt. Jag landar ett par mindre blankingar innan det åter blir stilla.
Efter lite paus då koffeindosen höjs till normala nivåer är jag åter redo. Vinden vrider försiktigt, men det är marginellt. Ett tungt hugg kommer, men snabbt inser jag att det här är en av två efterlekare i dag. En vacker besa, förvisso. Den rullar och röjer, men får snart simma vidare. Jag uppskattar den till 60-65 centimeter. Tjock är den också. Tjockare än nästa fisk som biter ...
Men nästa fisk är av annat snitt. Blank som ett nytömt bankkonto och hoppvillig som en springbock. Den tar lina i det nästan lite vårljumma vattnet. Jag njuter i den tilltagande värmen medan spöet rister av tyngden hos en 65 centimeter rask Gotlandsöring. Vacker och vild. Jag fajtar den
så fort det går och släpper den åter.
Någon liten till får leka tittut innan jag förflyttar mig igen.
Relativt hårt och överraskande kommer hugget en stund senare. Fisken känns sprallig och snabb på något vis. Och visst är det något lurt. Aprilskämtet visar sig vara högst sant. Det är ingen havsöring. Det är en otroligt blank, vacker och felfri regnbåge. Själva definitionen på Östersjösteelhead.
Knappt märkbart violett band, försiktigt skimrande gällock, men med den typiskt korta överkäken på det lilla huvudet. Och prickarna. Tätprickig stjärtfena, och rygg. Den här gynnaren blir mat. Den är 55 centimeter och rund som ett litet havstroll. Perfekt. Nu räcker det. Jag beger mig hemåt med en skön vårkänsla i kroppen.
