Långt borta, i en annan ände av Sverige, glider jag nästan ljudlöst ut över en stilla vattenyta. På håll, en tjutande trana och en korp. Ett svagt knarrande från pedalerna som driver fram kajaken. Sjöarna verkar vara oräkneliga här i landskapet Dalsland. Vatten överallt. Fiskemöjligheter överallt. En liten armada av flytfarkoster utan motor sprider sig över den relativt lilla, men djupa sjön.
Några av mina följeslagare är proffs i den här grenen - kajakfiske. Själv är jag ganska ovan, men entusiastisk. Målet är gädda och vi ömsom spinnfiskar, ömsom släpar ett bete efter kajaken. Att kalla det trolling är egentligen en överdrift. Dragrodd, eller snarare "paddelfiske med släpande drag" är en mer korrekt beskrivning.
När en gädda hugger och det drar till är det alltid lika roligt. En extra dimension till upplevelsen är när man sitter i en lättdriven kajak, som liksom snurrar till och följer med i fajten.
Foto: Jesco Peschutter
Omgiven av sportfiskejournalister från olika delar av Europa, ett filmteam från USA och ansvariga för Hobie Kayaks bidar jag min tid med att försöka överlista gäddor i både djupa och grunda sjöar. Det är en utmaning. Kajakfiske är ju "the new black" enligt många. Jag konstaterar att det på många sätt passar mig. Det är svårt att komma närmare naturen än så här. Och när farkosten är lätt att styra, stabil nog att ställa sig upp i och ger åtkomst till helt nya äventyr får man falla till föga. Det blir nog mer av den här varan.
Äventyret i sin helhet kommer jag berätta mer om framöver - i ett reportage i Fiskejournalen. Detta är bara ett litet smakprov jag inte kan undanhålla dig. Njut av försommaren. På återhörande.
Foto: Jesco Peschutter
Kvällen nalkas. Jag lägger jobbet åt sidan, slänger ihop en middag till hungriga familjemedlemmar och drar iväg. Koltrastens serenad är ljudlig. En knölsvan glider långsamt förbi mig när jag äntrar vattnet. Idag har jag ingen brådska. Jag njuter av det lilla i det stora. Förhoppningarna är låga, men känslan stark.
Varje kast blir en bubbla av både fokus och avslappning. Jag följer betets väg genom luften, noterar nedslagets plask och låter linans ringlande och sträckning bli en del av kvällen. Allt hör ihop. Varje vevtag känns viktigt och i varje vevstopp visualiserar jag för mitt inre hur en följande havsöring gör ett snabbt utfall.
Märkligt nog fungerar det. Det är inte bara självbedrägeri, det är ett faktum. Jag kan nästan förutspå när det kommer hugga. Till en början är det tomt. Men snart kommer de - i flock dessutom. Havsöringar som jagar betet ända in, puffar, stöter och ibland hugger benhårt. Men sällan har det varit så svårt att kroka dem. Jag misstänker att de egentligen inte biter över mitt drag, utan snarare bryskt undersöker vad det är.
Solen sjunker lite till. Vinden mojnar ytterligare. Bra. Och dåligt. Men, plötsligt vänder oddsen till min fördel. Jag krokar några öringar. Inga bjässar. Ett par är under måttet, ett par strax över den där halvmetern. Större fiskar lösgör sig ur vattnets mörker, visar sig, ökar min puls och vänder tillbaka.
Så faller hugget. Fisken tar betet med fart. Det surrar till i slirbromsen, trots att den är hårt ställd, spöet bockar och jag rycks nästan med, när jag höjer spötoppen i ett mothugg. Fisken rusar, kastar sig ur vattnet och landar i kaskader av brackvatten. Ännu en rusning och jag är orolig och fylld av sprudlande glädje på samma gång. Vilken fisk! Den här vill jag landa, tänker jag just som den hoppar ännu en gång och landar. Linan sträcks inte den här gången. Betet singlar ensamt genom vattnet. Fisken är fri och jag är tillintetgjord.
Nu kommer mörkret och jag avbryter. Jag sitter i kylig kväll och ser solen gå ner i det hav jag har som mitt andra hem. Vad är väl en förlorad fisk? Vad är väl ännu en dag i livet, om inte erfarenheter och upplevelser. Det kvarvarande skymningsljuset följer mig hem. Det kommer fler dagar, fler fiskar.
Märkte du? Hur fort det gick igen? April. Den där månaden man som fiskare ofta drömmer om under de iskalla vinterdagarna. Vareviga år tänker jag att: "en gång, någon gång, ska jag vara helledig i april".
I verkligheten brukar det bli tvärtom. Arbetsbelastningen ökar, tiden flyr och de febriga fiskedrömmarna rider mig natt och dag. Havsöringsfisket peakar. Gädda i skärgården och de stora sjöarna är hetare än någonsin. Gösar, abborrar, id, vårvaknande färnor, sutare ... April. Att du ska vara så opålitlig. För inte nog med att tiden är i high speed-läge. Dessutom sätter ju det ombytliga aprilvädret P för så många av våra planer.På hemmakusten är det närapå armbågslucka där mer eller mindre välanvända vadarbyxor plaskar runt i nordanvinden. Öringarna bävar. Jag flyr. De sista darrande dagarna av denna hektiska april beger jag mig till Mälaren. En sjö som jag återser alltför sällan. I bistert, men vackert och soligt, vårväder möter jag upp vännerna Lasse och Mickis för ett par koppar java och en snabb tur ut på böljan
Jiggarna studsar fram över en fläck där mina kamrater har pekat ut. Hårda hugg från gösarna, varvas med mer försiktiga puffar, men oftast verkar de följ efter och hugga nära båten. Jubel och klang. Härliga april.
Men, ljuset falnar, kylan tilltar och Lasse har utlovat grillning, så vi avslutar efter några härliga duster med de vackra smygjägarna. Det här var ju dessutom bara uppvärmning. Jag är här för något annat: gädda. Tävlingen "King Of Mälaren" går av stapeln och tillsammans med Lasse och ännu en fiskefrände, Stefan, bildar vi laget Mollbergs Blandning.
Gädda! Jag fullkomligt älskar gäddfiske. Kanske över allt annat i fiskeväg (med risk för att jag kommer säga det om fler sorters fiske ...). Att tävla är en kul bonus jag ägnar mig åt då och då. Mest för att får träffa mina goda vänner, i en båt, med sikte på argsinta Esox lucius. Vårens upplaga av King Of Mälaren samlar hela 140 lag. Vi är laddade. Med beten, med utrustning, med en taktisk plan och med kaffe. Härliga tider. Men eftersom det är april finns det alltid en överraskning av något slag runt hörnet. Den här dagen heter den pinande och hård vind från nordost.
Vi inleder ganska bra. Jag får en riktigt fin gädda på över metern, på första ankringen. Fler följer. Några är under måttet, några över. Vi gnetar på. Ju längre dagen lider, desto svårare verkar det bli för de flesta. Bara 23 lag av de 140 fiskar fullt med fem gäddor på listan. Vi är ett av dem. Med våra 401 cm hamnar vi på en femtondeplats, vilket vi ändå är hyfsat nöjda med. Och som vanligt: tänk om Lasse inte tappat den där fina biten ... tänk om vi kund fått fiska på ett ställe där vinden var för hård när elmotorns batteri tröttnat ... tänk om .... team Flanell, med Kenneth KG Karlsson i spetsen sopar banan med alla andra. De tar både tävlingens längsta gädda (114 cm) och segrar överlägset med 502 cm. Hatten av. Och nya tag. April – du ger och tar.
