Nya grejor ger ny kraft

Vinden viner ordentligt. Det drar så hårt att huvan liksom slår mot kinden. Jag får snöra åt den ordentligt innan jag plaskar ut i grågrönt hav. Jag verkar ha en förmåga att pricka fel just nu. Är det inte oväder så är det något annat lurt, som gör det knepigt, eller i värsta fall tvärdött. Ni vet, sådär som vi inte vill ha det. Idag är det tokgrumligt, eller för hårda vindbyar, eller så är det frånlandsvind med glasklart, utåtströmmande vatten. Och kaffet är beskt. Nåja. 

Jag förflyttar mig och hittar en sträcka med en mer gynnsam vind och en vattenfärg som bådar gott. Redan i tredje kastet vispar en öring till mitt drag ett par gånger. retligt visar den stjärtfenan i ett plask ett par spölängder ut och sänder det lilla betet över ytan. En kvart senare kommer en öring lojt simmande en bit bakom min vassa krok. Ingen ansats till anfall. en annan puffar lite på draget innan den vänder om. 

Jag är lite bekväm ibland. Jag vet det. Jag orkar sällan experimentera särskilt mycket när det gäller kustfisket. I de flesta fall vet ag att det handlar mer om att nöta och hamna rätt än att byta grejor och lägga pannan i djupa veck om beteskulörer och andra petitesser. Men jag är inte heller sämre än att låta min nyfikenhet ta mig till nya domäner mellan varven. 

Efter en fikapaus bestämmer jag mig för att övergå till bombardafiske med en liten tubfluga, modell spigg, eller annan småfisk. 

Kalla det reklam, om du vill, men se det mer som tips och konsumentupplysning. Många gånger har jag blivit besviken på den här sortens tackel. De krånglar, hakar upp sig, är bökiga. Ett drag med krok är så genialt enkelt. Men, efter att ha varit i kontakt med danske sportfiskaren och innovatören Martin Buch ville jag testa hans Inno-dupp, en bombarda som utlovar trasselfria kast och smidig hantering.

Det visade sig att han hade helt rätt. Hans bombardaflöten finns i sjunkande, intermediate/svävande och flytande. Den senare kan man dessutom använda som en indikator, ett slags flöte, medan flugan, mikrovobblern, eller vad man nu använder, får guppa runt fritt i vågorna. Jag, som är lite otålig, föredrar dock att mestadels använda den svävande som jag kan veva hem i önskad hastighet. Den håller kvar sig på lämpligt djup och presenterar den lilla godbiten på ett finfint sätt. De är lätta att kasta, finns i olika vikter och finns att köpa på www.bombardashop.com, för den som är intresserad. Nej, jag får inte betalt för att säga det. ;)

Sagt och gjort. Jag sveper en kaffe till och äntrar havet med förnyat självförtroende och ett bombardatackel. 

Det blir givetvis ett något långsammare fiske, men det gör mig inget nu när jag vet att det finns fisk i området. Jag nöter på och spanar på svanarna som äter med sina smäckra halsar djupt ner under ytan. Brackvattnet stänker och jag känner mig levande.

Hugget är inte hårt. Det är det inte ofta med den här sortens tackel. Mjukt och segt, drar en fisk fast och jag höjer spöet. Det är ingen stor öring, men en välkommen sådan. Taktikbytet ger någon form av resultat, vilket känns skönt i kylan. Jag får ingen vettig bild på den lille rackaren innan den simmar åter, men vad gör väl det?
Senhöstens skymningar kommer snabbt. Alltför snabbt. Men det kommer ju fler dagar. 

I lust på kust

Retrospektiva kustäventyr. En liten tillbakablick från ett par fisketurer under senaste tiden ger vid handen ett relativt knepigt och trögt fiske. Svåra förutsättningar med snabbt ändrat vattenstånd, hårda vindar, snabba kantringar och en alltför långvarigt stabil temperatur. Vi kustvandrare har som synes mängder med användbara ursäkter och skäl till uteblivna toppresultat. Tack och lov. 

Nåja, någon fisk hit och dit har jag fått syna lite närmare. Inte bara de som jag haft förmånen att undersöka närmare i klubbens öringsfälla, där vi räknar uppvandrande lekfiskar. Också det är annars ett sant nöje.
Tiden är, som alltid, knapp numer. Det är inte ens lätt att smita emellan med entimmesräderna till närliggande farvatten. 

Fiskefrände Kenny är som vanligt aktiv och härjar runt lite varstans. Ibland slår vi följe och inte sällan får vi anledning att hjälpas åt med lite fotografering. I de fall fisken inte hugger tillbringar man gärna en stund med antingen kamera eller fika i handen. De korta dagarna på senhösten kan ömsom plåga oss, ömsom överraska oss. 

Och när det dundrar med maximal kraft från vind och vatten får man helt enkelt glädjas åt att man har ordentliga plagg att krypa in i. Ut i naturen. Ut i verkligheten. Ut i det både tigande stilla och upproriskt tuffa, där vardagspetitesserna förminskas till dammkorn och flyger iväg till glömskans nejder. Och snart hugger det säkert igen. 

Ena dagen storm, andra tunggung

Variationen i moder natur. Den inspirerar och ger mersmak åt nya upplevelser. Ena dagen storm och öringskådning, nästa en frostig morgon följd av gäddfiske på annan ort. 

När de hårda vindarna pressar in de lekmogna havsöringarna mot de gotländska stränderna kan man ibland ha turen att se horder av fiskar som "surfar" i vågorna. Över grunda partier fräser de runt med halva kroppen över ytan. De navigerar, kämpar och riskerar livet för att så småningom kunna föra sitt släkte vidare. Den här ystra dansen är jag ödmjukt och livslångt förälskad i att skåda. 

Lite längre bort, där ingen å lockar till sig de färgade och romstinna öringarna kliver jag ut i vattnet med vadare och spö. Efter en stund hugger det en småtting och en annan hoppar av. Jag får nöja mig med det här idag. Det vankas utflykt till gäddornas domäner på andra sidan Östersjön - och jag måste hem och packa.
Luften är isande kall, då jag tillsammans med Mickis kliver ner i Lasses fina Mako-båt. Vi tänker "träna" lite inför en stundande tävling, men mest av allt ska vi njuta av fisket, kaffet och en skön stund på böljan.
Det börjar löjligt bra, vilket ju kan vara förödande för sportfiskare, som ofta är skrockfulla. Jag får en gädda på första kastet, när jag dänger ut Lasses egentillverkade Golddigger. Enkelt, tänker man då. Det får naturligtvis konsekvenser. Vi betar av vasskanter, växtflak och gud vet vad. Ingenting. Inte tillstymmelse till gröna projektiler.  

Efter lite kaffe och någon förflyttning kommer det ändå ett par korta perioder med hugg och till slut krokar Lasse och jag varsin fin gädda. Min har en ännu levande (?) fisk i buken, som sticker ut och rör på sig när jag håller gäddan, Nej, den är inte så stor som den ser ut på bilden, men det är ändå en fin fisk som slukar en McMio med glupande aptit, trots sin nyligen inmundigade middag.

Vi trailar upp båten i skymningen, nöjda efter ett knappt dussin motionerade gäddor och lika många koppar java. Fiske. You gotta love it.