I silvrets tid

Bistra nätter. Frostiga dagar. Det är, om inte omöjligt, så åtminstone mycket svårt, att idka någon form av kustfiske när vintern slår till. Det här är egentligen inte silvrets tid. Våra högtidsstunder kommer nog med stigande värme och ljusare dagar. Men, ändå.

Just innan kylan härjade som värst gav jag mig ut på strövtåg. I perioder är det obegripligt hur många kast man kan göra, hur många meter man kan tillryggalägga, utan att det händer något att skriva hem om. Men, vis av svidande erfarenhet vet jag också att det kan vända. Man vet aldrig när, men någon gång kommer en nerförsbacke och lite medvind. Den här dagen är det bara motigt. Jag ger upp, laddar om och funderar över vad jag eventuellt gjort fel.

Ny dag. Kanske den sista innan iskylan. Jag försöker på nytt och inleder med trögt fiske. Men, så. Efter förflyttning till djupare nejder: En fin blänkare suger tag i betet så det dånar i kolfibern. Jag sitter på knä i det iskalla vattnet, ser ovädersmolnen närma sig från norr och låter den silvriga skapelsen glida in på sidan, så att jag kan knäppa en bild och befria den med hjälp av peangen. Den är en bit över 60 centimeter och ser ut att vara polerad med slippapper och lackad i klarlack. Så vacker.
Någon liten fisk till biter och simmar tillbaka. Dagen slutar trots allt i lite medvind.

Det svänger fort i kustklimatet. Ena dagen rimfrost och krispiga landskap, nästa spöregn och kulingvindar som gungar om rejält. Snön smälter och det går att fiska utan att bygga isklumpar i spöringarna. Fast, först måste det mojna lite. Havet ser ut som välling i en böljande skål.

Jag ger mig åter ut. Mitt obeskrivligt sega fiske fortsätter.
Men, skam den som ger sig. Jag nöter av en sträcka, där jag ändå får visst hopp efter en snabb stöt genom lina och ryggmärg. Snart krokar jag en hårt huggande fisk. Den sprattlar till ett par gånger, men gör sig lös. Förbaskat. Ett par kast senare och visan upprepas. Den här gången är fisken med en bra bit. Jag ser en stadig silveröring vältra runt i ytan innan även den lyckas tråckla sig loss. Den var garanterat en bit över 60 centimeter, så jag frustar och surar en smula. Jag kollar kroken. Allt är i sin ordning. Har jag bara tappat stinget?

Nya kast, nya förhoppningar. Och baske mig. Snart smäller det på igen. En fisk på några centimeter över 50-centimetersstrecket kommer med in och släpps tillbaka. En till hugger i något kast senare. Jag lyckas få igång kameran och får till en skakig filmsnutt. ytterligare en dryg halvmeter silver gör livet lite ljusare. 

Som en god fiskevän sa: "det är klart det svider lite när man ser fina öringar i händerna på någon rackare med jackan instoppad i trasiga neoprenvadare och tio fiskepass per år på samvetet".

Jo, det är möjligt. Men, som vi alla vet ... fiske handlar inte alltid om någon slags millimeterrättvisa. Lite dedikation och flax. Och en sabla masa envishet. Då kanske det händer.
Jag får helt enkelt jobba vidare. Silvrets tid må vara en annan tid, men ändå. Jakten på de stora fortgår.