Nä. Skulle inte tro det.
När eftermiddagen ger ett svalare klimat och vinden fortsätter att vara svag, så lockas jag ut i förrådet. Där samlar jag ihop matchspön, flöten, mäskbalja, stol och andra sköna attiraljer som banksticks, majsburkar och några doftsprayer med tvivelaktig arom. Sutarna väntar.
Symfonin av sjungande näktergal, skränande grågäss och skönkvittrande sånglärka ackompanjerar mina steg ner till vattnet. Så här trivs jag. Big time! Ensam i stillheten, intill en liten damm, sjö eller vattendrag, där en flötestopp drar till sig min fulla uppmärksamhet. Själen får ro, fast pulsen ibland ökar.
Till en början handlar det naturligtvis mest om att förbereda mäsk, låta det utslängda godiset locka till sig intresserade fiskar. Jag knyter färdigt tacklet. Ett lätt överblyat flöte, en åttans krok, några majskorn i marinad, några utan. Och kaffet. Nu är jag klar.
De första bubblorna är alltid de roligaste. Nu vet jag att sutarna äter där jag vill. Det är bara en tidsfråga innan den plockar upp mitt bete. Värre är det med rudor, som kan vara hopplösa och undvika krokbetet i dygn ... Nåja, även sutarna trilskas ibland. Men, idag får jag bevis för att taktik och metod fungerar. Flötestoppen vippar, i millimeterrörelser. Jag håller mig lugn. Flötet lyfts en centimeter och jag krokar. Tunga bugningar, vildsinta rusningar och plaskande i ytan. En bastant sutare, på dryga halvmetern rullar runt och far an. Snart kan jag håva aftonends första krutpaket. Den glänser i senapsgult, guld, grönbrunt och med det signifikanta knallröda ögat som lyspunkt. De är så vackra, så stadiga. Jag avgudar sutaren.
Jag krokar av, tar någon snabb bild och släpper fisken åter. Den är i toppform och sticker iväg till sina bestyr. Nästa dröjer en kvart, men sedan blir det högre tempo.
När väl sutarna börjat äta och hittat fram till platsen är det ofta en intensiv period som det gäller att ta tillvara. Jag underhållsmäskar lite, ser till att det finns en del godis att hitta, men inte för mycket. Mina krokagn måst sticka ut. Jag landar ett knippe fantastiska Tinca tinca i vikter runt två-två och ett halvt kilo, plus någon mindre. Men alla är välnärda, i härlig form och ser till att min håv och linan blir ordentligt slemmiga.
Mörkret kommer, även en ljus majafton. Innan det är helt mörkt får jag ytterligare ett par härliga kämpar. Efter att ha tappat en till synes riktigt tjock sak precis i håvögonblicket, måste jag byta tackel. I pannlampans milda sken försöker jag ignorera behovet av läsglasögon. Det går sådär. Men till slut har jag lyckats tråckla ihop allt, för ett sista försök innan jag drar mig tillbaka.
Flötet landar. Jag sätter mig tillrätta och ser hur flötestoppen vandrar långsamt åt ena hållet. Jag tänker inte, handlar bara instinktivt och krokar en tung fisk. Det visar sig snart att kvällens sista sutare också är den största. Inte så lång, men trind som en tunna. Den pressar vågen över tre kilo. Det är inte många sådana tungviktare jag lyckats landa på hemmaplan. De var betydligt vanligare under min tid i Stockholmstraktens sjöar, marer och vattendrag.
En värdig avslutning. Nöjd och glad lämnar jag de avstannande fågellätena och njuter i den ännu milda kvällen. Inte 20, men väl 14-15 grader.
