Jaktmaskiner under en orörlig yta

Dimman ligger tung. Vattenytan är ett salsgolv av möjligheter. När vi sjösätter Lasses båt sprider sig ringarna som i tjock olja. Långsamt, knappt märkbart, sedan stillnar allt igen. 

De få löv som sitter kvar i trädgrenarna ser fastfrusna ut i det färglösa. Inte en vindpust, ingen antydan till solljus. Bara novembergrått. 

Vackert och ödesmättat. Svårfiskat för Mickis, Lasse och mig. Morgondagen bjuder på tävling – höstens upplaga av King Of Mälaren går av stapeln. Idag fiskar vi helt utan stress. Förhoppningarna är lågt ställda, men fiskekänslan i absolut topp. 

Första kastet. Det där efterlängtade  Båtens huvudmotor stängs av, elmotorn åker i och ivriga händer frikopplar rullarnas spolar och låter betena svepa ut, längs med en vass. Den febriga längtan efter hårda hugg. Nu är vi igång. Gäddfiske. I just love it!

Huggen är sporadiska, men vi ser till att uppskatta och njuta av vartenda ett. Några gäddor lämnar oss med bara ett retsamt ögonkast på våra kreationer. Andra hugger, vänder och visar bara en stjärtfena som tecken på att vi förlorat matchen. 

Efter en längre period utan minsta tillstymmelse till hugg börjar eftermiddagen övergå i tidig senhöstkväll. Mörkt i sin glåmighet.Jag fixar och donar med några grejor, byter krok på en vältuggad Mc Hybrid och kastar ut, mot en grupp av nästan nervissnade näckrosor. Dunk!

Mothugget sitter och min största gädda för dagen är krokad. Det är ingen gigant alls, men lik förbaskat en fin firre. Varje gädda är värd sin vikt i gäddbeten. 

Lasse kniper sedan dagens sista, men det är Mickis som först ser till att ta dagens största – en massiv, välmatad gädda, just sådana vi kom för. Sådana som inte alls växer på träd, eller låter sig luras hur lätt som helst. 

Med nöjda anleten drar vi oss hemåt för en kall öl. Nästa dag: tidig uppgång, tävling och förhoppningsvis fler gäddor.


Fotnot:
Vi lyckades inte upprepa vårens bedrift då vi hamnade på delad andraplats i "Kingen". Av höstens cirka 135 deltagande lag fick ungefär 70 någon godkänd gädda över huvud taget. Det fick vi också, men vi placerade oss långt ner på listan, runt plats 40. Vad gör väl det? Att fiska gädda med goda vänner är bland det bästa jag vet. Stort grattis till de lag som visade var skåpet ska stå.

Letar silver hittar stål

Vinden har lagt sig något, men vågorna rullar tungt. Jag spanar ut över böljan och bestämmer mig för vidaretransport. Klockan är en bra bit efter lunch. Kanske borde jag göra något annat. Kanske borde jag ... Nä, jag bör fiska. Vissa dagar är gjorda för fiske, även om det bara är halvdagar. Och när havet ser ut som det gör här – ja, då måste jag faktiskt.

Intill några stora stenar börjar jag. Jag låter mitt bete flyga in i vågorna, som vänder mot det grundare området. Varje kast, helspänn. Kontakt med linan, känsla för var betet är, hur det beter sig. Efter kanske tio kast känner jag något. En knappt märkbar stöt, som en liten förnimmelse i nervbanorna. Och jodå. En virvel och en puff till. När jag lyfter draget ur vattnet ser jag hur två öringar jagar efter. En försöker hugga draget ovanför ytan. Pulsen ökar, jag kastar snabbt, försöker tänka på tempot. Vevstopp. Smack!

Jag krokar, känner fast fisk och sliter upp kameran. Med ganska dålig teknik lyckas jag filma lite, innan fisken kommer närmare. Snart är den avkrokad. Jag kastar igen. Hetsig nu. Ännu en stöt, en fisk som följer ända in. Men, snart är det dags igen. En ny öring, en silvrig fisk i halvmetersklassen hugger och jag filmar igen. 

En hel del fisk är i farten visar det sig. Jag har kontakter på ett par små fläckar, där det uppenbarligen är ganska många hungriga fiskar. Men också knepiga. Vissa bara följer, nafsar, petar och virvlar runt. Jag jublar och myser inombords, medan Östersjöns salta stänk välsignar mig med både väta och huggande fiskar.

Solen sjunker snabbt i november. Jag behöver en styrketår. Kaffetermosen vilar trofast i baksätet. På väg dit vill jag ändå använda det gyllene ljuset som spelar över stranden. Jag tror egentligen inte på just det här lilla partiet, så jag hastar fram. Kastar, rör mig, vevar.

Dunk! Hugget är hårt och direkt känner jag hur klingan svarar på något större. En bred fisk, använder vågorna för att låta sin tyngd och sin kraft ge mig svårigheter. En av anledningarna till att jag mestadels använder tiofotsspön med lite djup kraft är att det ibland kan behövas. Som mitt Fenwick Ironfeather. Att stå och lattja med för veka spön i vågorna gör det också svårt att snabbt ta in och befria en fisk som ska släppas åter.

Men den här kommer inte få simma tillbaka. Det visar sig snart att den har ett lilaskimrande band längs sidan. Prickiga fenor. En regnbåge. Det här är ingen kvastfening med trasiga odlingsfenor, utan en fisk i toppskick. En äkta svensk "steelhead". Tjock, stark, med hela, vackra fenor.

Den får avsluta dagen. Inte ett kast till gör jag. Stranden brinner i guld. Tänk att november kan vara så vacker. Med lite purpurskimmer blir det ännu trivsammare. Stål, silver och violett.