Micke och jag packade bilen full och körde ombord på färjan. Några mil inåt landet, där det uppenbarligen regnar dygnet om, hela året, packade vi ur valda delar av utrustningen. Vandrarhemmet intogs med bravur och planerna smiddes, slipades och befästes med en stilla skål i källarsval pilsner.Några timmars sömn senare, en nätt promenad genom fukten och via ett antal utkastade brödbitar slurpade det till i ett bakvatten. Truliga munnar gjorde snabba attacker så det bara skvätte.
Färnornas breda munnar och truliga uppsyn pasar väl in i det muskulösa och envisa uttrycket. De är som mörtar på anabola steroider, eller idar med grace och styrka. Härliga. Trots ett rätt så bistert höstväder med regn och kyla fanns det strömmar och fina bakvatten där de gärna steg för att äta från ytan. I andra krökar gömde de sig envist vid botten och lät sig luras av en bottenmetad godbit. Micke knep en fin 2,1-kilosfisk på bröd, presenterat som svävande smask en bit ovan botten.
Tack vare den kunnige och alltid lika trevlige Palle kom vi rätt och lurade några fina firrar i lika fina omgivningar. Den lilla stund han ledsagade oss visade han dessutom snabbt var skåpet skulle stå genom att kroka och landa ett par snygga färnor.
För en gångs skull fick jag faktiskt flest fiskar. Fast givetvis fick jag inte störst. Tvärtom faktiskt. Minsta firrarna till farbror Undertecknad. :) Men när väl solen behagade avtäcka sin vackra uppenbarelse log jag i kapp med gasset.
Att smyga under prasslande ekkronor längs porlande åar och att kryssa genom snår och kohagar med ett spö och en liten ryggsäck med bara det nödvändigaste är riktigt trivsamt. Tillryggalagda meter är viktigare än dyrbar och tyngande arsenal av prylar.
Färnan har aldrig funnit på Gotland såvitt man vet. Och jag tillhör klicken av människor som inte tycker att man ska hålla på och laborera med nya arter och spela hasard med ekosystemet. Så jag planerar inte att plantera in den här. Nej, du behöver inte påminna mig om att hela landets stam av rudor antagligen är invandrade med hjäp av munkar och annat driftigt folk. Och visst kan både karpar och gräskarpar vara ett skojigt tillskott på fiskefronten. I rätt vatten! Regnbågar? Bäckrödingar? Splejk? Kanadaröding? OK, den här diskussionen kan bli lång och trasslig, så låt mig hoppa tillbaka en bit.
Det jag funderar lite på är att färnan är ett exempel på en fisk som kunde ha funnit sig väl tillrätta i de strömmande vattendrag som inte längre finns på Gotland. Även om den inte fanns där. Hängde du med? Vi hoppar igen.
För ett sekel sedan var hela den ljuva ön full av våtmarker, myrar, träsk (sjöar) och friska, snirkliga åar och bäckar som förde sötvattnet över hällmarker, genom skogar och ut i havet. Fåglar, kräldjur, växter, fiskar och allt som frodades levde säkerligen ett rikt och trevligt - om än tufft - liv. Sedan kom utdikningens mörka tidevarv. Här skulle minnsann odlas och torrläggas. Man rätade ut de vackra små bäckfårorna till vinkelräta diken, rensade bort onödigheter som ståndplatser, strömmar och krökar med överhängande buskage. Ön dränerades, torrlades och bokstavligen berövades det liv som präglade ön. För dig som vill läsa mer i ämnet rekommenderas till exempel Arvid Ohlssons eminenta bok "Lina myr". Micke och jag diskuterade faktiskt om den inte borde ingå som skolbok för samtliga uppväxande gotlänningar. Men att få igenom en sån sak är väl lika svårt som att lura upp den där förbaskade 8-kilosöringen i silverdräkt som jag vet simmar där ute...
För att göra en lång historia kort så blev de stora utdikningarna ett majestätiskt debakel - med facit i hand. Visserligen skapade man några hektar jordbruksmark, men åtskilliga andra hektar visade sig för evigt vara ganska värdelösa som odlingsmark. Däremot gick gigantiska natur- och kulturhistoriska värden förlorade. De som stred, stred förgäves. I dag diskuterar man möjligheterna till att återskapa åtminstone några av våtmarkerna och de naturliga vattendragen. Det skulle skapa naturliga förutsättningar för en mängd olika arter, flora och fauna inräknat. Många av de makalösa arbeten som görs i Gotlands havsöringsförande åar är ju en form av livsuppehållande åtgärder. Utan dem - betydligt färre havsöringar och andra firrar. Men med mer naturliga förutsättningar kunde en hel del krut läggas på andra saker. Och antagligen kunde stammen av såväl havsöring som gädda och abborre stabiliseras på en mer livskraftig nivå.
Men färnor på Gotland? Nej, det var givetvis bara ett tankeexperiment. Men nog tusan skulle de bredkäftade trivas fint i ett friskt, året-runt-strömmande vattendrag som får vindla sig genom det kalkrika landskapet? Jag tror det. Och sensmoralen i berättelsen är att vi människor borde ge tusan i att skövla och ruinera möjligheterna för ett rikt djur- och naturliv i största möjliga utsträckning. Det är fan så mycket svårare att återställa något när efterklokheten kommer som en influensa i juletider.
Epilog
Och när det gäller färnan så har även den stackaren säkerligen fått styrka på foten när man rätat ut åar, byggt kraftdammar och givit sig i kast med moder natur. Fråga en färna nästa gång du träffar en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar