Årsbokslut och nya tag

De tuffaste vindbyarna har dragit sig undan tillfälligt för att samla kraft. Men dyningarna som rullar in mot stranden ser intressanta ut. Regnet vräker ner och gråvädret tar udden av de få färger som fortfarande gör motstånd i decembers sista mörkerdagar. Året avslutas bäst medelst några svingande rörelser - och helst ett par schvungande knyck i spöt. Efter en timmes kyligt vadande är det fortfarande inget silvrigt i sikte. En guding i viken naglar fast mig med blicken och ser aningen tveksam ut. Han kanske har rätt. Jag går i land och rättar till utrustning och kläder. Nu är vågorna åter större. Vinden kommer från väst och tilltar tydligt. Jag vädrar nya chanser. Jag ger udden och viken ytterligare ett försök.

Just när jag börjar om så hugger det. De tjuriga skakningarna och simmandet längs med strandlinjen gör mig ganska snabbt övertygad. Det är ingen blänkare. Den är lätt bärnstensfärgad och välproportionerlig, med vackra prickar och en vit buk. Den klarar sig undan med livet i behåll. Just som jag tänker föreviga fisken med kameran dyker en trio fiskare upp. Jag får assistans med plåtningen och tipsar om sträckan norr om det stället jag betat av. Ut igen. Nu är det riktigt tuffa förhållanden. Men de kalla händerna är varma. Benen känns stadigare trots att vattnet slår med kraft mot både höft och bål. Snart hör jag hur junior i sällskapet norr om mig hojtar i högan sky. Minsann. En öring har valt hans bete och snart kan jag se hur håvnätet omsluter en fisk där borta i regnet.

Jag prickkastar mot två storstenar 30 meter bort. Andra försöket ger resultat. Men fisken är för liten. Det är en välnärd krabat, men antagligen bara runt 45 centimeter. Kroken sitter hårt och stumt i käkvinkeln, men efter lite pyssel i svallet kommer den loss. Nu är regnet ett inferno på tvären och den sena lunchen lockar. Det får räcka.Två öringar på årets sista dag känns helt tillräckligt. Nu är timmen slagen att ladda inför 2007.

Jag önskar ett gott nytt år, med hopp om gott fiske och allt annat som gör livet njutbart. Se gärna min speciella jul- och nyårshälsning här.

Jultraditioner

Jag lät fortfarande julskinka och sill smälta när Krille rapporterade in fina blänkare från kusten. Trots ganska stilla och platt vatten hade han haft jagande och attackerande silverpilar både efter och på betet. Ett par landade fiskar som kunde få den mest svårflörtade släktingen på julmiddagen att skina upp fick mig att vibrera i mitt stinna och lätt fryntliga tillstånd. Men räddningen fanns runt hörnet. De obligatoriska juletidsutflykterna var förprickade i kalendern och snart stod jag där igen.

Det första försöket i stentuffa västvindar gav inte utdelning. Jo, två små miniatyröringar - efter en dags nötande i vågor som ömsom slog kaskader över huvan, ömsom lömskt sipprade in under jackans nederdel och så småningom fuktade insidan av vadarbyxorna. Jag tackade mildvädret och förbannade den följare som var av hyfsad kaliber, men som inte ville hugga, trots trugande med kastdobb och fluga när dragen gick bet.

Så gryr en ny dag. En timme blir ledig just när eftermiddagssolen visar sin bleka cirkel. En naken mark brinner av den låga solskivan. Några guppande viggar driver i viken och ett sträck av svanar sveper förbi över min inkapslade kalott. Vinden är betydligt svagare, men tunga vågor av Östersjökraft spolar in över mig där jag försöker nå några stenar med mitt drag. Efter några tiotal kast nyper den på. En stark och ursinnig hoppare. Blänket sticker genom solbrillorna och spöt står i sprättbåge. Jag hinner smyga ut ett "äntligen" mellan ihopknipta läppar innan den gör sig fri i en spektakulär volt. Attans (eller något annat ...). En riktigt fin blänkare. Den hade smakat maffe både i fotoalbumet och på middagsbordet.

Den rumlande och tumlande besan som hugger en kvart senare ger inte samma spänning i maggropen, men det är ändå en vacker fisk som snart får jaga vidare bland vågskummets toppar och dalar. Nu är traditionen upplevd, men önskningarna inte uppfyllda. Snart blir det nya försök efter jägarna i skummet. Hopparna från undervattnet. De kromblänkande havsöringarna.

I en alltför mild tid

På cykel ner mot ett jobbmöte gläds jag motvilligt åt att jag inte fryser om mina bara händer. Lika tvehågset behagligt är det på kusten, där jag någon dag tidigare drillat fisk och vadat omkring utan tillstymmelse till surr i fingertopparna. Skönt för kroppen, fundersamt för knoppen. Några röster i diverse sammanhang menar att det rör sig om en variation som moder natur själv står för orsaken till. Men frånsett möjligt naturliga fluktuationer i klimat och temperatur så är det något lurt att det råkar sammanfalla med alla de uppenbara milöpåverkande faktorer som forskare över hela världen rapporterar om. Min personliga åsikt är att vi människor självklart ruckat på systemet. Hur stor del av de stora systemens förändring som vi åsamkat och hur stor del som ändå skulle ha skett i form av rubbade årstider och nederbördsmängder, torrtider och så vidare är förstås svårt att säga.

Faktum är att jag inte tycker att det spelar så stor roll vad statistiken säger. Det alltför uppenbara är att vi måste börja tänka nu. Vi måste agera nu. För även om jag under små stunder njuter av en rekordvarm december så stockar sig fnisset någonstans mitt emellan förnuftet och en tillfällig lyckokänsla. I vår lilla värld av sportfiske och den lite större världen av fiskar finns några direkta funderingar? Vad händer med öringarnas och laxarnas vandringar när vattnets vägar och strömmar ändras? Ska vi ha vårlekande öringar framöver? Eller kläcks öringarnas yngel mitt i den milda vintern efter onormalt många varma dygnsgrader? Kommer gäddorna att börja leka tidigare eftersom vinterkylan aldrig kommer? Kommer rentav gäddorna och abborrarna att åter kunna inta ta de domäner därifrån de försvunnit eller minskat drastiskt? Kanske innebär högre medeltemperatur att det blir mer smått och gott att äta för deras yngel i vikar och på grundområden. Eller så innebär temperaturhöjningen bara än mer syrebrist och att främmande arter invaderar Östersjökusten och rubbar ett redan omkullvält system? Vad vet jag?

Det jag i alla fall vet är det finns fiskar som befinner sig på - för årstiden - aningen märkliga platser. Det finns också tecken på att exempelvis gäddor dyker upp på ställen där det förut bara handlat om havsöring. Å andra sidan finns det inte tillstymmelse till gäddkäft där det i fornstora dagar var svårt att klara sig utan blodvite till följd av hungriga käftar, om man stoppade ner handen i vattnet. Nåja. Inte riktigt kanske. Men sammantaget vet jag inte om det är ok att glädjas åt varma händer när vantarna som vanligt är på vift.

Sensmoral: vad än resultaten är av en förändring så är den som framtiden oftast är: oviss. Vi kan påverka den ovissheten genom att påverka omgivningen lite mindre. Ekologiska produkter, energisparande och allmän omtanke räcker en bra bit på vägen. Shoot. Nu bestämmer vi oss, eller hur?