Jultraditioner

Jag lät fortfarande julskinka och sill smälta när Krille rapporterade in fina blänkare från kusten. Trots ganska stilla och platt vatten hade han haft jagande och attackerande silverpilar både efter och på betet. Ett par landade fiskar som kunde få den mest svårflörtade släktingen på julmiddagen att skina upp fick mig att vibrera i mitt stinna och lätt fryntliga tillstånd. Men räddningen fanns runt hörnet. De obligatoriska juletidsutflykterna var förprickade i kalendern och snart stod jag där igen.

Det första försöket i stentuffa västvindar gav inte utdelning. Jo, två små miniatyröringar - efter en dags nötande i vågor som ömsom slog kaskader över huvan, ömsom lömskt sipprade in under jackans nederdel och så småningom fuktade insidan av vadarbyxorna. Jag tackade mildvädret och förbannade den följare som var av hyfsad kaliber, men som inte ville hugga, trots trugande med kastdobb och fluga när dragen gick bet.

Så gryr en ny dag. En timme blir ledig just när eftermiddagssolen visar sin bleka cirkel. En naken mark brinner av den låga solskivan. Några guppande viggar driver i viken och ett sträck av svanar sveper förbi över min inkapslade kalott. Vinden är betydligt svagare, men tunga vågor av Östersjökraft spolar in över mig där jag försöker nå några stenar med mitt drag. Efter några tiotal kast nyper den på. En stark och ursinnig hoppare. Blänket sticker genom solbrillorna och spöt står i sprättbåge. Jag hinner smyga ut ett "äntligen" mellan ihopknipta läppar innan den gör sig fri i en spektakulär volt. Attans (eller något annat ...). En riktigt fin blänkare. Den hade smakat maffe både i fotoalbumet och på middagsbordet.

Den rumlande och tumlande besan som hugger en kvart senare ger inte samma spänning i maggropen, men det är ändå en vacker fisk som snart får jaga vidare bland vågskummets toppar och dalar. Nu är traditionen upplevd, men önskningarna inte uppfyllda. Snart blir det nya försök efter jägarna i skummet. Hopparna från undervattnet. De kromblänkande havsöringarna.