Sommarfiskare och sommarfiskar

En efterlängtad värmeperiod drar in över nejden. Vissa fisken ska bedrivas i lugnt och skönt väder, med lätta krusningar på ytan. Micke firar födelsedag och triumfer med flugspöt när solen gassar alldeles lagom. jagande abborrar med sina storsegel hissade och alerta smågäddor underhåller till kaffet.

I sommarvärmen vaknar många halvt bortglömda känslostämningar till liv. Dofterna. Ljuset. Fågelsången som aldrig tystnar. Det är något väldigt speciellt att ta de första stegen in i sommarvärmen.

Jodå. Jag kan förstå varför så många svenska semesterfirare får för sig att lyfta ut ett spö, en rulle med söndertorkad nylonlina och en ask rostiga drag ur förrådet. Trots omedgörliga odds mot sig försöker de lura en fisk eller två. Några lyckas. De flesta misslyckas. Grovt, dessutom. Men lik förbaskat är de där och försöker vid nästa semester, mellan verandagroggen, grillningen och smultronplockningen någonstans. Likt malen som flyger mot ljuset, gång efter gång.
Men jag förstår det ändå. Det är ju oemotståndligt kul och det hör säkert sommaren till. Precis som myggbett, bilköer och söndergrillad mat.


Men det jag för mitt liv inte kan begripa är hur så många som kallar sig sportfiskare lägger spöt på hyllan för att värmen kommer. Visst, lite lättja och en välbehövlig paus från arter som blir svåra att komma åt kan ju vara på sin plats. Men för tusan; ska vi som kallar oss sportfiskare låta semestrtrasslarna få ta över våra vatten? Ska bullflötena ostört få dominera böljan? Ja, det kanske är en human tanke i och för sig. Vi har ju resten av året på oss att härja och härska. Men det vetetusan om det går att kalla sig sportfiskare till kropp och själ om man tillbringar halva året till att drömma om den motsatta halvan.

Eller också är det jag som är galen - och i pinsam minoritet. Men här är jag bland vänner. Här vågar jag bekänna hur jag nattsmyger efter sarvar, skymningsjagar abborrar eller inväntar gryningens ankomst för att få slagläge på den där rudan. Under tiden som nytvagade och väldoftande vänner går på krogen, med en parasolldrink innanför västen, sitter jag iförd flytväst och skrapar bort sutarslem från ögonbrynet (hur tusan det nu hamnade där) och försöker få det att missa min nionde kopp termoskaffe.

Ja, du ser. Det här dumma fånleendet åt en nylandad och snart tillbakasläppt sutare säger allt. Jag är fast, förlorad och fullkomligt fiskeskadad. Och jag är stolt över det! Skön sommar - du som fiskar och förstår.

En strimma hopp

Mitt i arbetslasset och våryran reflekterar jag åter över mörka tidevarv. I vanlig ordning har jag tillbringat en hel del tid ute i naturen. Det gör ont i själen att se alla uttorkade vattendrag, utgrävda myrmarker och rätlinjiga diken till åar. Det är en komisk tragik att många gotlänningar faktiskt inte ens har ordet "å" eller "bäck" i sin vokabulär. De säger rätt och slätt "kanalen" För det är i de flesta fall vad som blivit kvar av de små vindlande åarna. Utdikningarna, jordbruksmarkindelningen och tämjningen av naturen. Spåren av ingreppen lever kvar länge. Om nu "lever" är rätt ord i sammanhanget. För många är de fiskar, fåglar och kräldjur som dukat under, eller får finna sig i ett liv i skymundan. Alldeles för många.

Som ekologen Micke uttryckte det när vi kikade ut över en fornstor myr, nu bara en spillra av sitt gamla jag: "allt för att några hektar morotsodling".
Myren måste ha varit ett mecka för allt liv, men krymptes ihop och förnedrades av grävskoporna. Djuren förvägrades rätten till frodiga liv. Visserligen är de karotenstinna rotfrukterna nyttiga och goda, men jag hade inte haft något emot lite fler lekande gäddor på myren, välmående rudor, lakar och abborrar i sjösystemet, eller en havsöringsförande bäck som inte tvingade ut ynglen i havet under försommaren för att de klara sig från att dö uttorkningsdöden. För att inte tala om alla groddjur, fåglar och växter som rättvist levde där.

Ekologen Nisse är en annan filur med ögonen på skaft. Han har hittat några små spillror av hopp. Under en rekognoceringstur hittade han: "slutligen ett ställe där ån plötsligt utvidgade sig till ett våtmarksområde av kanske två fotbollsplaners storlek. Snokar, fåglar, grodor, öringar, insekter och gäddungar. Det kryllade av liv. Fantastiskt, men samtidigt skrämmande att se hur det faktiskt sett ut lite här och var för hundra år sedan... ".

Hoppet tar sig ganska knubbiga uttryck hos de små gäddungarna. Om alla fiskyngel fick vara så välnärda skulle deras start i livet varatryggare än vad den ofta är. Så medan abborr- och gäddyngel svälter ihjäl i många brackvattensvikar äter sig andra mer än mätta i isolerade kvarlämnor av en gammal civilisation. Det påminner lite om det mänskliga jordelivet i ett stort perspektiv, tycker jag. Pest eller kolera? Eller en ljusglimt? Tja... är det försommar och ljusa tider ska vi baske oss välja det senare alternativet.

Foton: Nisse Ljunggren. Tack för rapport och bilder!