En strimma hopp

Mitt i arbetslasset och våryran reflekterar jag åter över mörka tidevarv. I vanlig ordning har jag tillbringat en hel del tid ute i naturen. Det gör ont i själen att se alla uttorkade vattendrag, utgrävda myrmarker och rätlinjiga diken till åar. Det är en komisk tragik att många gotlänningar faktiskt inte ens har ordet "å" eller "bäck" i sin vokabulär. De säger rätt och slätt "kanalen" För det är i de flesta fall vad som blivit kvar av de små vindlande åarna. Utdikningarna, jordbruksmarkindelningen och tämjningen av naturen. Spåren av ingreppen lever kvar länge. Om nu "lever" är rätt ord i sammanhanget. För många är de fiskar, fåglar och kräldjur som dukat under, eller får finna sig i ett liv i skymundan. Alldeles för många.

Som ekologen Micke uttryckte det när vi kikade ut över en fornstor myr, nu bara en spillra av sitt gamla jag: "allt för att några hektar morotsodling".
Myren måste ha varit ett mecka för allt liv, men krymptes ihop och förnedrades av grävskoporna. Djuren förvägrades rätten till frodiga liv. Visserligen är de karotenstinna rotfrukterna nyttiga och goda, men jag hade inte haft något emot lite fler lekande gäddor på myren, välmående rudor, lakar och abborrar i sjösystemet, eller en havsöringsförande bäck som inte tvingade ut ynglen i havet under försommaren för att de klara sig från att dö uttorkningsdöden. För att inte tala om alla groddjur, fåglar och växter som rättvist levde där.

Ekologen Nisse är en annan filur med ögonen på skaft. Han har hittat några små spillror av hopp. Under en rekognoceringstur hittade han: "slutligen ett ställe där ån plötsligt utvidgade sig till ett våtmarksområde av kanske två fotbollsplaners storlek. Snokar, fåglar, grodor, öringar, insekter och gäddungar. Det kryllade av liv. Fantastiskt, men samtidigt skrämmande att se hur det faktiskt sett ut lite här och var för hundra år sedan... ".

Hoppet tar sig ganska knubbiga uttryck hos de små gäddungarna. Om alla fiskyngel fick vara så välnärda skulle deras start i livet varatryggare än vad den ofta är. Så medan abborr- och gäddyngel svälter ihjäl i många brackvattensvikar äter sig andra mer än mätta i isolerade kvarlämnor av en gammal civilisation. Det påminner lite om det mänskliga jordelivet i ett stort perspektiv, tycker jag. Pest eller kolera? Eller en ljusglimt? Tja... är det försommar och ljusa tider ska vi baske oss välja det senare alternativet.

Foton: Nisse Ljunggren. Tack för rapport och bilder!