Majvärmen är inte extrem. Men den är tillräcklig för att jag ska tappa geisten för öringsfisket. Visserligen är hela året fyllt av andra artjakter, men havsöringsfisket har en tendens att ta överhanden - speciellt på vårkanten. Men så kommer värmen. Det är inte bara öringarnas lynniga beteende och svårtrugade humör som gör att jag jag hellre drar mig mot andra vatten och fiskarter. Det är också en aningen obekväm känsla av att vara helt fel ute, iförd vadarbrallor under en klarblå himmel och gassande sol.Sutarmetet är en höjdpunkt. När de rödögda och råstarka bottenätarna bubblar på mäskplatsen och vispar med breda stjärtfenor i ytan får min mun en extra bredd. Jag föredrar flötmetet, de stilla skymningarna - med göken galande i fjärran och näktergalens avstannande sång. En kopp kaffe och en spänd väntan på att flötestoppen ska vandra i sidled, eller lyftas sakta uppåt.
Iden är en annan fisk som jag ägnar lite uppmärksamhet åt. Den är inte bara ett vårtecken, utan ger sig tillkänna en stor del av året. Jag presenterar några kokta räkor eller bröd och får belöning i form av fina fiskar, väl över två kilo. Flötmete i grunda sommarvikar är en trevlig sysselsättning i väntan på att grillen ska bli het. Rekommenderas varmt. Smygfiske på mer nervösa idar i solsken är också på rekommendationslistan. Kortbrallor och täta vätskepauser anbefalles.
Dessutom har näbbgäddorna anlöpt kustvattnet. Så om du fortfarande vill kränga på dig vadarna så finns det att göra. Man kanske skulle ta och göra ett försök, förresten. Och stannar man kvar i kvällsljuset patrullerar smällfeta öringar blåstångsnejderna. Ja, vad tusan ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar