Peter och jag pratade om det för ett tag sedan. Det där märkliga i att man inte lyckas dra på den där kanonfirren man drömmer om. Alltså... bara som ett rättmätigt resultat för nerlagd tid. Lång trogen tjänst liksom. Men det verkar ofta vara någon annan som sticker ut och drar på den största, blankaste öringen som går att uppbåda. Missförstå mig inte. Det finns inte mycket som slår synen av en fångstman, eller -kvinna, som just klarat av matchen mot en magnifik superfisk. Speciellt om nämnda sportfiskare råkar vara relativt färsk som spönötare. Eller när din gode fiskekamrat lyckas kroka den där torpedliknande toppfisken fem meter från dig. Visst är det fantastiskt. Men det är klart... det känns ju inte helt fel om det skulle vara du själv som hade tumme med fiskeguden mellan varven, inte sant?När det piper i telefonen och det är Peter som rapporterar in 5,3 kilo stålblankt, förpackat i 78 centimeter folieklädnad, så är det med varm glädje jag betraktar mobilfotot. Peter tillhör de duktigaste och ihärdigaste öringsfiskarna. Det är helt enkelt mer än rättvist att han fick en fisk av den här digniteten. Jag bugar och gratulerar stort!
Nu får du dock inte tro att det här är Peters enda eller första stora fisk. Han tyckte bara att det var lite för länge sedan sist. Och vem tycker inte det? :-) Själv har jag bidat min tid med pyssel i huset, persedelvård och lite försiktig jakt på helt andra arter. Men det tar vi en annan gång.
Foto: Peter Landergren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar