Lära som man lever

I arla morgonstund bestämmer jag mig för att inte fiska. Våra nationella experter i meteorologi måste ha missat en liten, men viktig detalj. Det är inga måttliga vindar. Mer än friska, skulle jag vilja påstå. Jag åker med de kvinnliga familjemedlemmarna till stallet och mockar, klappar några hästar och blir rejält hungrig. Hungrig både i mage och fiskesjäl. För nu ser jag det tydligt. Den här vinden är ju det jag brukar sukta efter. Tuffa vindar. Från syd dessutom. Jag kan väl inte gå i bräschen för att hylla busvädret för att sedan smita undan och leka kustfiskare i stugvärmen? Nej det kan jag inte.

En dryg timme senare står jag och frustar på strandkanten. Den stålblanka högg på kort lina. Jag såg den komma och lyckades svepa till med ett hejdundrande mothugg. Svenska Spel hade haft höga odds på att det skulle fungera, men den här gången gick det vägen. I en vacker eftermiddagssol riggar jag kameran och knäpper några bilder. En mindre rackare hoppar av i kastet efter. Jag bryr mig inte speciellt mycket.

Jag söker mig mot än mer vind. Mot högre vågor, mot snabbare vatten. Jag stannar till på ett ställe jag oftast passerar. Idag tycker jag att det ropar på mig: Öh. Du där. Ja, du i stora sparkbyxorna och huvan.
Ur bilen, ner med kaffet, ut med draget. Där satt den igen. Han ser arg ut. Med underkäkskrok, kantstötta fenor och gråaktig dräkt är det en skräckinjagande skepnad som rullar in lite på sniskan. Jag har snart befriat den ilskne öringshannen från krokarna.
Snart nyper ännu en öring på i strandskvalpet. Den är liten, fenklippt och rapp. Tillbaka med den. Snabb kontemplation. Ska jag fortsätta? Jo, det ska jag. Under några mörka molnstrimmor hittar solen sin sista chans. Jag kastar rakt in i ljuset och anar bara att draget landar. Det syns inget, det hörs inget i rytande vind. Men det känns något. Hårt hugg. Vevstopp. Pang. En rätt fin öring avrundar dagen. Hade jag inte redan en middag väntande i bilen hade den nog inte fått återse havet. Men det finns ingen anledning att bli girig. Back you go!

Kvällen är ljum och fylld av vår. Vårmånaderna innebär uppvaknande. Det innebär också att våra stränder får tätare besök av förhoppningsfulla fiskare. Men, ville jag inte se en levande själ här på kusten mellan varven så borde jag väl knipa käft om dagar som den här. Lära så länge man lever. Leva som man lär. Och dela med sig av lärandet och livet. Det kanske är grejen. Förutom att fiska.

Rätt färg och rätt rörelse

En lycka kommer oftast ensam ... men inte alltid. I huvudet cirklar dumheter om att det kanske skulle vara läge. Jag menar, kolla vädret. Nere på kusten vallar vattnet in, med en lätt färgad touch av gröngrått i det blåa. Blåstången gungar av och an och vågtopparna vänder över stenarna.

Luften är klar. Om man vill kan man förnimma våren. Det blir en lucka mellan ett par jobbuppdrag. Vadarna har inte torkat sedan igår. Det k'änns bara som om de är förberedda för brackvattensbadet. Och det är de. Hela jag är beredd. Sällan har det sett så förbaskat perfekt ut. Färg och rörelse i underbart samspel. Det tar bara några ynka kast innan det smäller till. Jag famlar efter håven, men den står snyggt parkerad i garaget. Jag vill minnas att den lutar sig lite avmätt mot sommardäcken. Den fiskstinkande vanten ger grepp runt en bred stjärtspole och snart ligger fyra kilo silver och kontrasterar mot tången på land. Vilket stilleben. Vilken formtopp.

En mindre "återblänkare" nyper strax på. Den får simma ut och bråka med märlorna igen. Jag rekommenderar proteinrik och fet skarpsill, förresten. Det verkar vara gott om dem lite längre ut. Så ännu ett tufft hugg i vågorna. En silvrig sida och en viftande stjärt vinkar åt mig. Men den vinkar dessvärre adjö. Av någon otugrundlig anledning bryr jag mig inte. Jag ser bara dumglad ut i februarisolen. För ett ögonblick tror jag att jag tappat bilnyckeln. Som tur är ligger den och pyr under några lösa silverfjäll på en kalksten.

Februarivälsignelse

Det kan ha varit Josefs Bengt Öste-imitation som gjorde det. Eller så berodde det bara på rena tillfälligheter och små trevliga sammanträffanden. Kan det möjligen ha varit hög tid för en äkta toppöring på mitt spö igen? Vågar jag ens tycka det? Det har varit lite för många små eller utlekta ett tag ... Hur som helst förvandlades den kulna februaridagen till en glittrande glädjekavalkad.

Ute kring en vågöversköljd stenansamling kryssar en fet silverriddare omkring. Det vet jag givetvis inte när jag prickar platsen med kustvobblern. Men så följer ett mjukt, tungt hugg, några krokdillika "death rolls" och en nervös kamp. I dag vinner jag. I dag är det ingen besa. Ingen liten sprattelfisk, utan en välfödd kanonöring i vitaste skrud. Josef greppar den med van hand och lyfter upp den över ytan. Själv lyfter jag två knutna nävar och skriker något. Gud vet vad. Kaffet är godare än någonsin och handen täckt av silvervita fjäll. Vi garvar resten av dagen.

Tack till Josef Andersson för fotoassistans och handfast landningsteknik.

Trafikomläggning önskas

Valhallavägens trafikbrus är bedövande. En etanolpustande dragspelsbuss ångar förbi och asfalten tycks gunga till när jag hör ett svagt pip. Jag visste det. Jag är fast i storstadens trafik- och möteskaos när öringarna bestämmer sig för att agera lovliga byten på stenkusterna.

Josef är på jakt, beväpnad med både flug- och spinnutrustning. Han verkar ha kommit rätt. Meddelandet som piper i telefonen undrar retoriskt om jag har hemlängtan. Nyss hade jag inte det. Nu vetetusan. En blanking på säkerligen dryga tre kilo har fått bita i tången.

Vad säger tidtabellen? Hinner jag boka om? Kan jag komma hem innan vindarna vänder? Och var i helskotta ställde jag kaffemuggen?

Foto: Josef Andersson

Emigrationstankar

Mot nya djärva mål? Det ska, i ärlighetens namn, mycket till för att jag skulle fundera allvarligt på att byta kontinent. Möjligtvis skulle det vara till en annan vacker ö. Det blir i alla fall utrymme för små tankefoster i den riktningen när man ser vad som händer på Bornholm. Inte nog med att det är dejligt folk och en stämning som känns fjärran från det råkalla svenska. De har ju ett havsöringsfiske som inte går av för hackor heller.

Den här formidabla praktpjäsen på över sju kilo (och bara 77 cm) är ju så blank och grann att det sticker i ögonen. Om det nu inte är avund och kustlängtan som retar tårkanalerna. Att det fina fisket på kusten bland annat beror på god omvårdnad av de bornholmska åarna och ett smart nätfiskeförbud på grundvattnet är de lokala fiskarna övertygade om.

Som om det inte räckte med öringarna så kryssar grymma laxar omkring utanför Bornholmskusten. Trollingfiskarna vittnar om i medeltal 4-5 fina firrar per dag just nu. Och de är inte små.

Nähäpp. Mot kaffepannan. Jag trivs rätt bra här också.

Tack för rapport från Anders Schou Jensen och för fotot lånat från din-fangst.dk/ - där hittar du mer inspiration och information om Bornholm och öns fina fiske.

Nära landar ingen öring

Jag är egentligen ute på helt andra uppdrag. Men när jag tar en sväng ner förbi en skön sträcka ser jag att sydvindens härjningar öppnar en möjlighet. Med huvan på svaj och kalla pustar mot kinderna betar jag av stenstranden, meter för meter. Det närmar sig vinterskymning och jag vet att chansen finns här. Jag byter till ett tyngre drag. Ett drag som låter mig tämja vågorna och vindens linlyft. Det tar några kast, men sen är den där, den välkomna stöten. Jag blir direkt på helspänn. Ett vevstopp, ett knyck, några långsamma vevtag. Där sitter den. En havsörings välbekanta rörelser leder sig från havet, in i grafiten.

Men den starka fisken besegrar mig. En snabb rusning inåt, kanske en tiondels sekund löslina och den skakar av sig bördan. Resten av sträckan ser lika fin ut, men det vill sig inte. Innan mörkret omsluter mig styr jag hemåt. Varje gång kan inte ge utdelning. Fast det var nära. Men bara nära.

I tjugo meter per sekund

Det blåser in en rapport från andra sidan landet. Påhittige Jonas ger inte tappt. Fastän stormarna yr på Sveriges västra flank så är han ute och jagar sina öringar. Två ynka grader och 18-20 meter per sekund. Jag funderar på om han blivit halvgalen, men får snabbt svälja den tanken. Jonas mejlar:

- Hade jag inte läst din artikel om busväder [Fiskejournalen] så hade jag aldrig stuckit ut. Man tackar.

Åh, det är jag som ska tacka. Eller ska jag göra avbön? Alltså, jag menade inte att man ska riskera att blåsa iväg ut över Atlanten, eller in i Smålandsskogarna, för att få lite böj i spöt. Det finns ju busväder och busväder. :)

Ingen fara. Jonas höll sig kvar i strandbrynet och landade två fina öringar på tre timmars fiske. Det är bara att lyfta på hatten, men man måste hålla hårt i brättet i dess tider. Annars hamnar den väl i Baltikum. Minst.

Foto: Jonas Christiansson