Jag är egentligen ute på helt andra uppdrag. Men när jag tar en sväng ner förbi en skön sträcka ser jag att sydvindens härjningar öppnar en möjlighet. Med huvan på svaj och kalla pustar mot kinderna betar jag av stenstranden, meter för meter. Det närmar sig vinterskymning och jag vet att chansen finns här. Jag byter till ett tyngre drag. Ett drag som låter mig tämja vågorna och vindens linlyft. Det tar några kast, men sen är den där, den välkomna stöten. Jag blir direkt på helspänn. Ett vevstopp, ett knyck, några långsamma vevtag. Där sitter den. En havsörings välbekanta rörelser leder sig från havet, in i grafiten.
Men den starka fisken besegrar mig. En snabb rusning inåt, kanske en tiondels sekund löslina och den skakar av sig bördan. Resten av sträckan ser lika fin ut, men det vill sig inte. Innan mörkret omsluter mig styr jag hemåt. Varje gång kan inte ge utdelning. Fast det var nära. Men bara nära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar