Doftdammsugare i stilla kväll

Hektisk dag. Snabba kast. Sen en mild afton då det stillnar ut fullständigt. Vid vattnet får jag ro och andhämtning. Ytan reflekterar den nedåtgående solens värme. Jag sitter i en karpstol och läppjar på kaffet och bara stormtrivs. Det är ingen ruljans på mäskplatsen, inga bubblor, inga ytsimmande fiskar. Men jag är inte orolig. De kommer. De bottenrotande doftdammsugarna hittar snart dit, det vet jag. Under tiden njuter jag av den orkestrala show som pågår i skog, i snår, i vass och i luft. Försommarens fågelsång är nästan bedövande. Som grädde på moset svävar en fiskgjuse över mitt trassliga huvud. Vad gör den här? Och minsann, är det inte bubblor på mäskplatsen...

Sutarna går ronden, patrullerar och bökar runt. Ett snitsigt lyftnapp på flötet, spölyft och en snabb, intensiv rusning. Jag tappar bort fågelljuden. Nu är det bara rödögda fiskar för mitt inre. En arg hanne på dryga två kilo blir kvällens första gäst i håvnätet. Den är ärrad efter någon form av kamp. Den surmulna uppsynen är barsk och mäktig. Stjärtfenan är en bred paddel. Snart blir det fler. Starka, rappa och envisa sutare. Och när det lugnat sig lite kommer plötsligt vår svenska segelfisk, abborren, på oväntad visit. En fyrahektosfisk plockar upp en krok med tre majskorn, som ligger och gonar i bottenslammet. Skoj. Loss och i med den igen.

Snart är mörkret tätt och aktiviteten avtar både i vatten och i fågelnästen. Jag packar ihop och åker hem med ett blodtryck som är hälsosamt stabilt och ett leende som inte rinner av i första taget. Jag lider med alla de människor som aldrig får uppleva en kväll i stillhet på det här sättet. Jag lider lite med alla dem som inte ens vet att de går miste om något stort.