Som i en film

Det är surrealistiskt. Nattens annalkande mörker, fågelljud från alla kanter. Månen stiger över glesa träd. I gyttjan klafsar kalvar och kor omkring. De är fler än jag kan räkna till. Nyfikna mular sträcker sig mot mina fiskegrejor. Jag får vifta avvärjande med håvskaftet. Blir vi för goda vänner blir det min olycka, mina dyrbara grejors olycka.

En spegelblank yta bryts av plopp, plask och vak. Det är så mycket liv och samtidigt så magiskt tyst på samma gång att overklighetskänslan nästan är fysisk. Jag lever som i en gammal svartvit film. Vissa skeenden är nästan inte möjliga, andra så självklara att man inte reflekterar över dem.

En knappt vajande, hypnotiserande lysstav på flötet domnar av sinnena, ända tills den rör sig på riktigt. Jag lyfter spöt, får tunga knyckar till svar. Den kanske mest magiska fisken av dem alla, rudan, glider i håven. I pannlampans sken är den nästan färglös. Svartvit. Nu är det tystare. Enstaka rop från fåglarna. Månens sken skickar långa skuggor från träden över en svart vattenyta. Nu rör sig flötet igen. Knappt märkbart. Som en filmruta som upprepas ett par gånger för mycket i en gammal film. Jag krokar ...

In i vassen

Jag förstår att det kan verka jobbigt. Lerigt, gyttjigt, blåsigt. Eller kvalmigt och tryckande, myggtätt och fuktigt. Hålögt stirrar man till paralyseringens gränser på en fladdrande, vimsig lysstav. Ibland är det med nöd och näppe man behåller förståndet. Truliga fiskar, svåra umbäranden, fysisk ansträngning. Och alldeles underbart. Långt från måsten, påfrestande människor och dumheter. Tystnad. Naturens försonliga karaktär i koncentrerad form. Mete i natten.



Spänningen håller mig vaken och avslappnad - tack vare helspända fiskenerver. Jag träffar de trevliga herrarna Pelle och Peder - den förstnämnnde med åtskilliga timmar ombord på trollingskutan, men med ett aldrig sinande intresse för det lilla och för de små viktiga detaljernas fiske. Rätt in i vassen. Ända in i natten och förbi. Snart seglar en högryggad ruda in i håven med uppspärrad ryggfena. Stolt och lugnt simmar den därefter tillbaka. Hägern vaknar till morgonljuset och drar på vinglig jakt. När den sedvanligt stilla natten blir ett blåsigt inferno packar jag ihop.

Man vet aldrig

Solen sänker sig över ... Jag inväntar 3-kilossutare med en kall Staropramen och hett kaffe som enda sällskap. Sannolikt finns de inte här, men det finns alltid en liten chans. Möjligheten att man satsar och vinner har okända odds. Det är ett av fiskets starkaste signum. Man vet aldrig. Man tror, hoppas och håller för sannolikt (eller tvärtom).

Förlåt det usla mobilfotot. Så kan det bli med liverapporter.