Som i en film

Det är surrealistiskt. Nattens annalkande mörker, fågelljud från alla kanter. Månen stiger över glesa träd. I gyttjan klafsar kalvar och kor omkring. De är fler än jag kan räkna till. Nyfikna mular sträcker sig mot mina fiskegrejor. Jag får vifta avvärjande med håvskaftet. Blir vi för goda vänner blir det min olycka, mina dyrbara grejors olycka.

En spegelblank yta bryts av plopp, plask och vak. Det är så mycket liv och samtidigt så magiskt tyst på samma gång att overklighetskänslan nästan är fysisk. Jag lever som i en gammal svartvit film. Vissa skeenden är nästan inte möjliga, andra så självklara att man inte reflekterar över dem.

En knappt vajande, hypnotiserande lysstav på flötet domnar av sinnena, ända tills den rör sig på riktigt. Jag lyfter spöt, får tunga knyckar till svar. Den kanske mest magiska fisken av dem alla, rudan, glider i håven. I pannlampans sken är den nästan färglös. Svartvit. Nu är det tystare. Enstaka rop från fåglarna. Månens sken skickar långa skuggor från träden över en svart vattenyta. Nu rör sig flötet igen. Knappt märkbart. Som en filmruta som upprepas ett par gånger för mycket i en gammal film. Jag krokar ...