Gammal är äldst, även om nytt alltid är kul. Den gamla hederliga bekantskapen gäddan är en underbar motståndare på fiskelinan. Det finns mängder med fiskar jag fullkomligt älskar att jaga, men gäddan återkommer alltid som ett hett eftertraktat byte. Jag blev nog svårt gäddbiten i unga år och som aningen mer lastgammal sitter det kvar. Gäddtänderna gör härliga ärr i själen. Jag vill inte bli av dem. Så är det. Det är vansinnigt kul att få återse turbojägarna. Speciellt när de haft det tufft så länge. Precis intill de själsliga ärren av fiskerelaterad gäddlycka placerar sig glädjen över att det åter tycks finnas några arga exemplar lite här och var. Nä, jag ska inte tjata om att du ska släppa tillbaka och ömt vårda kustgäddor i utsatta områden runt om i landet. Det vet du nog redan.
Alert sommarslimmade, med begynnande höstbuk kastar de sig över betena så att spöbutten slår blåmärken i sidan av bröstkorgen. Helvete, så kul det är. Och aningen ålderstigna förälskelser lockas givetvis bäst med välanvända och ständigt återkommande favoriter från betesboxen. Alltså. Konklusion: Gamla trotjänare lockas helst och bäst till hugg med inte fullt lika gamla veteraner - tycker en lagom åldrad kämpe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar