Till en början är vinden påfrestande frisk. Visserligen fläktar den skönt när solen värmer upp dagstemperaturen runt 30-strecket varje dag. Men flötmete gör sig bäst i stillhet. Så småningom kommer kvällslugnet och befriar månens stora skiva, samtidigt som solen verkar svalna av i ett magentafärgat inferno. Jag lyssnar på råmande tjurkalvar, stimmande sothönor och på en avlägsen biltrafik. Ingenting får mig att avundas alla de som i detta nu är på väg till eller från krogen i taxi och gå-bort-lämpligt partyhumör. Så vippar flötestoppen. Mer som en förnimmelse, än som en rörelse lyfts den och jag reagerar på instinkt, krokar och myser i kvällsljuset.
Den lilla kroken sitter perfekt. Efter ytterligare någon pulshöjande håvning hamnar jag i mysläge och lutar mig tillbaka. Stjärnhimlen är massiv och svårförklarligt tom på samma gång. Nu är taxibilarna borta, kalvarna tysta och fågellätena färre. Dygnet går in i vila. Allt är stilla. Men vänta ... Var det inte en rörelse i flötet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar