Action innan nästa lågtryck

Otroligt men sant. Ibland händer det, mot alla rimliga odds.  Augusti har varit en regnig historia. Blåsig, bister och fylld av kyligt vatten från ovan. Det bådar alltså långt från gott när jag packar väskor och spöbagar för abborrfiske i det stolta landskapet Sörmland. Men som genom ett magiskt och ologiskt trollslag händer det som aldrig händer i vanliga fall. Jag prickar in två kanondagar, mellan de oväder som trakasserar oss. Visst kommer en enstaka skur och visst slår ett lågtryck till under dag två, men herregud. Jag som är van att fajtas med den suraste av ovädersgudar tycker att det är helt perfekt.

Jiggarna hinner knappt landa. Sommarfeta abborrar lurar i växtlighet och bland undervattensåsar och hugger hungrigt, mest hela tiden. De typiska vibrationerna i spöt föder glädjen och de skarpa färgerna på fiskarnas vackra klädesdräkt för tankarna till varmare breddgrader (vad man nu ska med varmare breddgrader till när fisket efter rappa, starka och hyfsat storvuxna firrar är så här bra?). En och annan glupsk gädda lockas fram av abborrstimmens aktivitet. Det är fiskeaction som hämtad från samma overklighet som vädret.

Nu är det 12 grader, slagregn på tvären i kulingbyarna och ordningen återställd. Fasen ... jag tycker det börjar lukta gädda lång väg. Möjligheterna finns mellan de täta regndropparna. Men metenätterna i mild stillhet verkar avlägsna. Alltför avlägsna. Nio månader till maj.

Platta till tiden

Ååååh. Nu är det så där jobbigt igen.  Mittemellan värme och kyla, höst i antågande. Arter av olika slag pockar på uppmärksamhet och knackar på ryggen liksom. Och jobbet trycker ner mig i stolen. Kanske är räddningen att vattenmassorna fortfarande är mer än rejäla och gör vissa obligatoriska metepass svårbemästrade. Och innan jag frivilligt kliver i några svettiga vadare och viftar efter öring på kusten måste kylan bita fast ordentligt. Det blir någon utflykt till bortaplan. Kanske några abborrar, kanske lite mete i en hemlig sjö, kanske...

Och så de plattas liv och leverne. Nätfolket får för många - i vanlig ordning. Rensar febrilt, ger bort till vänner och släkt, säljer svart i trädgårdarna och beklagar sig över att näten är tilltrasslade. Min enkla lösning på det problemet lyder så här: Skippa näten! Kasta dem och skaffa ett spö.

Bottenmete efter skrubba i solnedgången är kul, ger så mycket fisk som räcker för en middag och går att avbryta när du tycker att det räcker. Äger du ett ordinärt haspelspö, eller ännu hellre ett trivsamt feederspö med känslig topp, så behöver du bara köpa några räkor, eller gräva upp lite mask och kasta ut. Antingen släpar du kroken bakom en lämplig tyngd, eller så knyter du en upphängare en bit ovanför sänket . Kasta ut, lyft sakta hemåt med full koncentration på spötoppen. Vill du trixa till det använder du en liten feeder/behållare som sänke och kastvikt där du matar i lite väldoft som lockar de platta matvraken. Mäsk med små fiskbitar och grunkor, exempelvis.
Kör hårt. Rapportera gärna. Jag ska själv försöka komprimera arbetsbördan och ägna mig åt både platt, avlångt, tjockt och allt däremellan på fiskefronten.

Fiskars karaktär

Det där med fiskars karaktärsdrag funderar jag ofta över. Vi försöker ge dem mänskliga egenskaper. Det blir lättare så. Den tröga och mystiska rudan, den ståtliga laxen, den pigga mörten och så vidare. Visst finns det ett uns sanning eftersom vi har lärt oss att olika levnadssätt, varierande temperament och andra egenskaper faktiskt gör dem olika - vilket vi försöker utnyttja och dra fördel av. Kan vi förenkla den komplexa fiskvärlden blir det möjligt att anamma taktik och strategi när vi försöker överlista dem. 

Å andra sidan är det ju inte så otroligt långsökt att börja använda de där karaktärsdragen efter en härlig dag på böljan. En trulig sutare snokar runt i bottenslammet. Ett koppel, till synes mycket alerta och närmast avundsjuka, abborrar patrullerar i flock och tävlar om att komma först till jiggen. En ilsken, kompromisslös gädda skjuter ut från sitt gömsle och visar noll pardon. Till och med när den egentligen är besegrad framstår den som orädd och skräckinjagande. Sylvassa tänder blottas i ett känslokallt grin. Själv ser jag antagligen både gråtmild och mysglad ut.

Filmsommar som mellanspel

Blogginlägg mitt i sommaren? Det har ingen vettig människa tid med. Fiska hinner man förstås, även om den senaste tidens regn-och-blås-väder effektivt förhindrat vissa eskapader. Men visst nappar det, som Bengt Öste tyckte mellan pipsmackandet. Och apropå Öste så är det kanske lite rörlig bild som är modellen i busvädret, eller i värmen, för den delen. Lite Thailandsfiske kanske är modellen. Somrigt är det ju på sätt och vis och fiske är det definitivt. FJ-teamet hade det inte så illa i vintras ...

På återhörande med färskare stoff. Snart.