Jag hör att det pågår elände runt ön. Näten ligger som draperier i närheten av åarna. Vad fan, på ren svenska, är det med folk? Låt öringarna leka, annars får vi inga nästa år, eller året därpå. Klä inte in kusten i dödsbringande nät. Men varför ropa för döva öron? Det enda som verkar funka är lagar, regler, kontroll och fysiska åtgärder. Etik- och moralsnack biter inte.
Samtidigt hör jag talas om en svartmunnad smörbult som fångats i Visby hamn. Jahapp. En invasiv art har anlänt. Inte överraskande, men ganska olycksbådande. Just nu orkar jag inte fundera eller ilskna till alltför mycket, så jag gömmer mig bakom en ilsken gös på bortplan. Håll ställningarna! Var snäll.
Vi mäter upp runt 13 grader i vattnet, till och med kallare på sina håll. Det börjar lukta havsöring och en del annat skoj. Ja, nu finns det givetvis flera filurer som redan är i kast med de prickiga. Men som sig bör under tidig höst är det ganska många lekfiskar som tar betena och dansar runt i halvljummet vatten. Det där är inte riktigt min grej - och definitivt inte Mickes, som vill ha rejält kallt - och mycket - vatten över huvan när det ska vadas efter silverfiskar.
Så vi gör annat. Till exempel tacklar drop shot-jiggar på lätta spön och kör finlir på nya domäner.
Grymt roligt. Underhållande och effektivt. Aktivt och smidigt.
Knappt har vi njutit klart av en färgsprakande kvällshimmel som övergår i svartblå, snabbare än vi hinner säga "hemfärd", förrän vi planerar nya räder. Nya utvecklingsmöjligheter av teknik, taktik och fiskart. Framtiden är ljus, även i höstmörker. Det väntar roliga fiskar, intressanta metoder och härliga vatten runt hörnet.
Min kaffemaskin puttrar redan på höga varv och Micke utlovar fler havregrynsluncher i snålblåsten. Det enda som krävs är att kalendern visar en smula samarbetsvillighet.
Fotoassistans: Micke Söderman
Det är många tecken på att sommar blir höst just nu. Under en dramatisk kvällshimmel är vinden kylig. Det är fullt förståeligt att de vuxna stararna flockas och söker sig iväg. Hundratals gäss sträcker högt däruppe, under skrän som är vemodiga och hoppfulla på samma gång. En kungsörn, med något i klorna passerar mig på väg mot sitt natthärbärge. Jag glömmer den lilla flötestoppen en stund, men det verkar inte göra till eller från. Kanske är jag en alltför envis stofil som nöter på med lätta tackel och finurligt mete i septembermörkret.
En annan kväll sitter jag och Micke i karpstolarna och förundras över den spegelblanka ytan, dricker kaffe och viftar bort myggor. Men rastlösa fåglar vittnar om den där omdaningen som lurar runt hörnet.
Så tillbringar jag ännu en afton i flötmetets förlovade land. Men det är en brytningstid, både för vädret och för mig. För nu är vinden påtaglig, kall och stökig. Flötestoppen ligger inte stilla i vågorna, ett tyngre tackel behövs. Jag sprider mäsket oroväckande brett. Det är svårt att hålla full koncentration när omgivningen jävlas. Men det är i alla fall myggfritt.
Så lyssnar jag. Vårtbitarna har slutat gnissla. De har lämnat in. För säsongen? Är det ett tecken?
Ute i augustivattnet lurar stinna öringar. Kanske inte på de vanliga ställena, kanske inte så grunt, eller så lättåtkomligt. Men ett hugg från en fet och sommarstark havsöring kan väl vara värt lite letande, inte sant? Jörgen & c:o har letat, testat och sökt. Inte mer än rätt att det smäller på en mastig krabat i linänden. Grattis!
Är du ute och dänger och ser något silvrigt, så rapportera gärna. Men låt de leksugna öringarna få ta sig vidare dit de är ämnade.
Jag var ute i andra ärenden och fann mig plötsligt omringad av ett halvdussin hoppande havsöringar i varierande storlek. Fina prickar och lockande plask. Men jag såg också att få, eller ingen,var blank. Här var det partajkostymen på, inför höstens bravader. Men trots allt regnvatten denna sensommar så är det inte lekdags än. Och själv tänkte jag fortsätta leka med andra fiskar än Salmo trutta ett tag till. Hörde jag brittsommarvärme?
Något gnager där inne i fiskarsjälen varje gång det händer. Du vet, den där klassiska notisen eller lilla artikeln i lokalpressen om en baddare till fisk. Fångstmannen poserar lyckligt med sin fisk, oftast död, blodig, grusrullad och dold bakom nämnde fångstmans stora händer. Nej, jag ska inte bråka om en död fisk. Klart man ska få ta sig en middag. Klart att en amatör kan få ta hem sin troféfisk och visa för släkt och vänner, även om den tydligen först måste blästras och marineras i gräs, grus och annat bråte …
Men den där ständigt återkommande och ofrånkomliga överskattningen, uppgraderingen, vansinniga överdriften av vikten på fisken. Den irriterar mig.
Varför måste åttakilosgäddor alltid bli megastora femtonpannorsgiganter och ordinära torskar upphaussade som mördarmaskiner, kapabla att svälja hela familjer, båtar och smärre kontinenter?
Häromdagen ringde en trevlig lokalreporter och frågade mig hur vanliga abborrar på 1,5 kilo är. En stolt fångstman hade ringt in en rapport om en dylik fisk. Jag svarade att de inte är så vansinnigt ovanliga, men ändå en mycket fin trofé för en sommarfiskare (dessutom tog jag tillfället i akt och propagerade för att sätta åter stora fiskexemplar). Jag höjde dock ett varningens finger om att den där vikten kanske inte riktigt stämde, med tanke på fiskens uppgivna längd och det vatten den fångats i.
Utan att försöka leka orakel vill jag härmed konstatera att jag hade rätt. När bilden hamnade i tidningen ser jag en ganska mager abborre som jag – och många med mig – uppskattar till under kilot. En ordinär abborre på 8-9 hekto hade alltså närapå fördubblat vikten efter sin död. Om den har vägts på en fastrostad fjädervåg, ett besman med pundskala – eller om fångstmannen bara drog till med en vikt som verkade bra − ska jag vara osagt. Men 1,5 kilo vägde den ingalunda. Och nu är den uppäten.
Kanske beror det på att fisket för de oinvigda är svårgenomträngligt, hemlighetsfullt och lite lagom skrämmande. Så tacksamt att använda för rövarstorysyften. Förresten. Det stämmer ju bra in på oss mer nogräknade sportfiskare med fungerande ögonmått och digitalvåg också. Obs! Abborren på bilden väger runt två kilo...
