Vårtbitarnas tecken

Det är många tecken på att sommar blir höst just nu. Under en dramatisk kvällshimmel är vinden kylig. Det är fullt förståeligt att de vuxna stararna flockas och söker sig iväg. Hundratals gäss sträcker högt däruppe, under skrän som är vemodiga och hoppfulla på samma gång. En kungsörn, med något i klorna passerar mig på väg mot sitt natthärbärge. Jag glömmer den lilla flötestoppen en stund, men det verkar inte göra till eller från. Kanske är jag en alltför envis stofil som nöter på med lätta tackel och finurligt mete i septembermörkret.

Men när vårtbitarna fortfarande håller sommarserenad i skymningen är det inte höst på riktigt. När vårtbitarna spelar skulle det inte riktigt falla mig in att leka kustfiskare. Det ska bita i kinden. Och ljuden ska bestå av vågbrus, vindfladder i huvan och stenar som byter plats i strandens vågskvalp. Inga sommarljud.

En annan kväll sitter jag och Micke i karpstolarna och förundras över den spegelblanka ytan, dricker kaffe och viftar bort myggor. Men rastlösa fåglar vittnar om den där omdaningen som lurar runt hörnet.

Så tillbringar jag ännu en afton i flötmetets förlovade land. Men det är en brytningstid, både för vädret och för mig. För nu är vinden påtaglig, kall och stökig. Flötestoppen ligger inte stilla i vågorna, ett tyngre tackel behövs. Jag sprider mäsket oroväckande brett. Det är svårt att hålla full koncentration när omgivningen jävlas. Men det är i alla fall myggfritt.

Så lyssnar jag. Vårtbitarna har slutat gnissla. De har lämnat in. För säsongen? Är det ett tecken?