Vi är fokuserade. Ibland stänger vi in oss i vår fiskebubbla där ingenting tycks kunna tränga sig på. Men i vår strävan att bli ett med naturen glömmer vi ibland bort själva naturen. Den idoge och überkunnige ornitologen Per Smitterberg är aldrig sen att upptäcka en fågel som andra går miste om. Så, som en liten påminnelse till oss alla att öppna ögonen och se det vi har framför oss kommer här ett foto av nämnde Smitterberg.
En havsöringsfiskare står som uppslukad i ett stilla hav. Kanske drömmer han om lite vågor, lite action. Under tiden passerar en vitnäbbad islom just utanför honom. En rätt ovanlig fågelbesökare. [Klicka på bilden för större format!]
Foto: Per Smitterberg
Tänk så olika det kan vara. Fiskaren upplever allt som dött, fågelskådaren kryssar en raritet och jublar tyst. Glöm inte helheten där ute. Den finns mitt framför oss.
Jag upptäckte, med lite god hjälp, att det saknades några ord och någon viktig mening nedan, så jag har uppdaterat inlägget en smula.
Nej, jag har inte gått under jorden, eller under vattnet. I vattnet har jag däremot varit en hel del – och även bredvid. Men bloggen har fått vila av några skäl jag tänkte ventilera.
I mina funderingar över bloggens fortsatta öde har jag faktiskt vacklat lite. Skälen är många. Tidsbrist är ett. Men mer tongivande är förstås den senaste tidens diskussioner och egna funderingar omkring det hela (läs förra inläggets kommentarer t ex). Jag har förstått att min lilla oansenliga blogg är en av de bidragande orsakerna till en massiv sportfiskeinvasion runt ön. Den ökande tillströmningen av fiskare är inget nytt fenomen. Jag – och många andra – har ändå tyckt att det varit mest kul och nyttigt med en massa havsöringsfiskare på kusten. Nu är jag mycket mer osäker på om det bara är bra. Speciellt när fisket dessutom varit rätt uselt (för nästan alla). Jag funderar helt enkelt på om det är så smart att fortsätta slänga ut digitala lockbeten när kusten ser fullsmetad ut.
Under tiden har jag prioriterat att fiska, må gott och helt ignorera att dela med mig av det hela. Vi får se. Jag funderar vidare – och fiskar vidare!
Diskussion om regler, uttag och fiske
En liten upprepning av det som till slut verkade framträda i alla kommentarer tidigare kan vara på sin plats. Det kom en hel del goda synpunkter, några mindre genomtänkta och lite anonym pajkastning (som alltid i digitala forum…). Jag blev mest förvånad över att så många (även via ett antal mejl) har så dålig koll på regler och lagar.
En kort sammanfattning: Det fria handredskapsfisket är en makalös frihet för sportfiskare i Sverige. I korthet betyder det att alla får fiska gratis i de fyra största sjöarna och i Östersjön, bortsett från fredningsområden, fredningstider och några andra småbestämmelser. Sen kan man förstås tycka att det är hål i huvudet att man som privatperson exempelvis inte får släpa en vobbler efter en roddbåt, men gladeligen kasta ut 180 meter (!) nät runt Gotlands kust. Nätfisket på Gotlandskusten var för övrigt fritt redan innan det fria handredskapsfisket infördes 1985.
Fisket på kusten regleras via författningar från Fiskeriverket. Lite enkelt uttryckt kan FiV ändra reglerna på kusten om det finns tillräckliga skäl, till exemepl fiskevårdsskäl. Ska vi nå dit (vilka nu "vi" är) bör det finnas användbar statistik, goda skäl och hållbara motiveringar. Jag skulle inte alls påstå att det i första hand skulle handla om pengar, eller om ovilliga tjänstemän, som någon tyckte.
Tvärtom ligger till exempel fiskvården, med satsningen på att restaurera små vattendrag för lekande, vild, öring i absolut framkant här. Mycket tack vare ett antal entusiaster, som inte bara gör det i jobbets kostym, utan dessutom lägger ner kopiösa mängder ideell tid. Heder åt alla som engagerar sig år ut, år in, medan vissa bara nyttjar resursen och gnäller lite mellan varven.
Men, vilket är viktigt: jag (och många med mig) är också helt övertygade om att sportfisket numer tar en ansenlig mängd fisk. Nätfisket har inte ökat de senaste åren, snarare tvärtom. Men sportfisket har ökat exponentiellt. Att tro att sportfisket inte står för en stor del av uttaget är inte bara naivt, det är också farligt. Vi blir inte trovärdiga om vi bara gapar åt ett annat håll och blundar för vår egen del i det hela.
I lite andra ordalag: försiktighetsprincipen brukar vara en bra utgångspunkt. Vi VET inte hur mycket fisk som tas upp, men det finns farhågor om att det är för mycket – oavsett vem som tar upp den. Räcker resursen? Hur ska vi hantera det? Det hjälper inte att peka finger åt andra hållet, utan vi behöver agera smart och hjälpas åt. Hade vi inte haft det fria fisket skulle vi förmodligen haft ett antal enskilda fiskevattensägare som satte P för vårt fiske. En liten baksida med fisket i dag är förstås avsaknaden av (vissa) lagstadgade regler (som maxuttag), rapporteringstvång, eller annan statistik som kunde hjälpa oss framåt.
Okej då. En liten snabb rapport från gårdagens hyperkorta fiskepass: Jag och Niclas fick varsin liten som gick snabbt åter. Ett par rappa hugg och någon virvel intill draget gav också lite puls. Efter att jag lämnat vattnet för andra bestyr släppte Niclas tillbaka ytterligare en och hade några kontakter. Häpp!
Glädjeämnen. När det är lite för toktrångt på kusten och när det dessutom är segt fiske så ägnar jag mig gärna åt spaning. Micke är likadan, fast jag undrar om han nästan helt har övergått till spaning. Jag försöker få med honom på fiske mellan varven, men han vägrar för det mesta.
Hur som helst. Vi är på uppdrag i fiskets och miljöns tecken och passar på att utnyttja timmarna efter avklarat jobb till lite okulär besiktning av diverse vatten.
Det är med stora leenden vi smyger på stim av lekvandrande abborrar. En annars hårt trängd population av randiga brackvattensfiskar simmar och stimmar i en liten å. Glädjen är stor. En gädda dyker också upp. Det är osäkert om den är hungrig eller leksugen, men även den gör mig glad.
När många av er löper amok med kustbetena och flugorna under Öringträffen är det inte omöjligt att jag stället tassar omkring vid något vattendrag, med kamera, kaffekopp och ett stort glädjesmil på läpparna. Eller så gör jag några förströdda kast på kusten. Vi får se. Skitfiske och släpp nu tillbaka all fisk ni inte behöver. Huvudet påskruvat och spöt ihopskruvat!
Öringträffen är i antågande. Antalet fiskare på ön är just nu stort. Inte bara Öringträffen lockar förstås, utan ljuva april och öringsfisket i stort. Jag tänkte därför göra en liten snabb sammanfattning av fisket och påminna om några saker, samt ge några etiska budord.
Några fina firrar har kommit upp, både grunt och över lite djupare partier. Några menar att fluga, eller dobb och Gulp, är grejen. Andra framhärdar i färgglada spinnbeten. Testa och tänk utanför ramarna! Vattnet är fortfarande kallt för årstiden, vilket gör att många kammar noll, men åter andra springer på massor med fisk. Då gäller det att ha huvudet påskruvat. Således dags för lite tjatig, men välment etik:
Budord nummer 1: Behåll inte en massa fisk, kanske ingen alls - om du inte tänker tillaga den på kvällen. Har kompisen just fått en? Ni kan kanske dela...
Snälla, var rädd om beståndet av vild, vacker havsöring. Rykten om ett (större) sällskap som behöll över 20 öringar gör mig ledsen och mycket besviken. Det är inte sportfiske, det är slakt.
Budord 2. Under tävlingen, eller under vanligt fiske, kliv inte ner i vattnet framför någon som fiskar. Välj en annan plats, eller fråga dem som redan är på plats om du kan fiska bakom, eller åt andra hållet.
Budord 3. Fiska inte/gå inte i fågelskyddsområden, kör på vägarna, inte vid sidan av, respektera skyltar och regler. Visa hänsyn mot markägare - och mot medmänniskor överlag.
Budord 4 - Rapportera! Snälla, rapportera till mig, eller till någon annan som är inblandad i fisket på Gotland, hur mycket fisk ni fått och hur många ni valt att behålla. Det är bara för att vi behöver siffror på fisket runt ön. Det kan hjälpa oss alla att bevara och utveckla sportfisket. Just nu är det lite high chaparal som inte gynnar någon egentligen.
Budord 5 - Ha kul och ta det lugnt där ute. Det ska vara kul och trivsamt att fiska.
Ömsom sol, ömsom moln. Vindarna må vara hyfsat ljumma i solskenet, men ut över havet, eller i skuggan, så isar de påtagligt. Kanske är det därför öringarna är sega, lyser med sin frånvaro eller bara dyker upp som solitära överraskningar. Det är runt två plus i vattnet, bara i undantagsfall mer. Vi letar undantag med blandad framgång.
Fast när man har trevligt sällskap - och storfrämmande från Herr Brugård - på kusten kan man njuta av det lite för platta vattnet och fiskens frånvaro. På varsitt håll tar vi revansch dagen efter. Det är bara besor av smärre storlek, men det är öringar - som självfallet fortsätter att simma i kalla Östersjön.
Hur som helst är det en osedvanligt seg vår för öringsjägarna. Med några få undantag har det varit sirapssegt att lokalisera öringarna. Och de flesta är besor, utlekta, vintertrötta fiskar. Kanske hade vi förväntat oss lite mer sprutt nu när våren anlände på riktigt. Kanske händer det i morgon. Kanske inte. Själv skulle jag uppskatta en liten flock av blanka, stridbara och huggvilliga fiskar - inte det som verkar vara min melodi just nu: utlekta, svårflörtade och småsura öringar. Men lita på att jag kommer fortsätta njuta av de korta stunderna vid kusten, med kaffet i en solig blåsippsbacke.
