Fiskevårdshösten är kommen

Nu inväntar vi höstregnen. Ännu mer väntar öringarna. Nu cirklar lekmogna och lekförberedda vildöringar utanför åarna. För att bädda lite åt en av stammarna tar Gotlands Sportfiskeklubb en tur till lilla skötebarnet Själsöån.
Fiskevård är till exempel att hjälpa öringen med lekbäddar, med ståndplatser i ån, med att vattnet rinner "rätt väg" och så vidare. När öringen så småningom stiger ska vi förhoppningsvis ha gjort förutsättningarna för lyckosam lek så goda som möjligt. Det ger fler kläckta öringsyngel, fler utvandrande fiskar och fler vackra och ståtliga havsöringar i havet.
Jag säger det igen: hade inte ett antal ihärdiga, driftiga och exemplariska föregångare dragit igång den här typen av arbete för ett par decennier sedan hade havsöringsfisket inte varit vad det är idag. Det hoppas jag att både tillresta sportfisketurister och ett antal nätläggande, synnerligen matfriska, filurer tänker på mellan varven. Fiskevård bygger kapitalet så att vi kan fiska lite på räntan, för att uttrycka det i ekonomiska termer. 

Hur ska man behandla lekfisken bäst? Jag har fått några mejl där folk påpekar att det är ganska populärt att fiska efter öring även nu inför leken. Lägger man en hel del tid i vattnet så här års kommer man ofrånkomligen att kroka lekfärgad fisk. Jag tänker inte ge mig för djupt in i diskussionen om etik, men jag kan konstatera och ventilera ett par saker:

1. En mycket stor del av den kustnära simmande öringen tänker leka. Det är bra om man kan låta dem äta upp sig och spara energi inför det krävande uppdraget.
2. Lekfisk är å andra sidan ganska tålig - åtminstone på utsidan. Huden är tuffare så här års och konditionen ofta på topp. 
3. Tänk på att den goda konditionen också gör att fisken har krafter nog att ge dig en rejäl match. Det innebär också att öringen i sin tur tömmer sina energireserver och lättare får livsfarlig mjölksyra, i den relativt höga temperaturen. 

Ett par allmänna tips, som jag själv försöker anamma numer. Gäller både blank och färgad fisk.

* Först och främst - kom ihåg förbudszonerna från 1 okt. Klicka här! 
* Skippa håven - en håv (speciellt de där fula, trådiga, hårda av lite äldre modell) skadar fiskens slemskikt när du lyfter den i nätet.
* Kroka av fisken i vattnet. Om du absolut vill ha en bild (för det vill man ju ibland) - var snabb. Hypersnabb!
* Tänker du behålla en fisk (speciellt så här års inför leken) så ska den vara knallblank, utan tillstymmelse till färg. 
* Träffar du en farbror (för det är ofta en äldre herre, även om undantag finns) som pratar om att fånga och äta lax, grålax, brunlax och liknande, så knyt näven i fickan och bit dig i tungan, sen kan du lugnt och försiktigt påpeka att all färgad fisk han talar om (med 99,9 % sannolikhet) är havsöringar som ska upp och leka och göra massor av nya havsöringar. 
* Ha kul. Fika, mys och njut. Glöm inte att lyfta huvudet mellan varven. Naturen är där ute. Och den är underbar. 

Fel rovfisk i motvinden

Det är något lurt. Ett par olika rapportörer säger samma sak. De där härliga, gröna, argsinta fiskarna som heter gädda dyker upp på överraskande platser. Inte bara som en liten ströhändelse, utan lite då och då. Det är oerhört kul. Berätta mer, om du råkar ut för samma sak. Om någon rovfisk är välkommen tillbaka så är det Esox Lucius. 

Överraskande och oväntat eftersom det rör sig om habitat som inte alls är typiska för gäddor. Hur som helst. Själv ser jag till att få med mig Josef på lite äkta gäddjakt. Det ger ett märkligt resultat. Vi driftar av några forntida hotspots, utan minsta tecken på liv. Vi gnetar mot tilltagande vind, regnstänk, vågdalar som kastar brackvatten över oss och allmän motvind. 

Josef kör på med beten i mindre storlek och det dröjer inte länge förrän det hugger. Inte alls gädda. Naturligtvis öring. Ytterligare en följer, ännu en fastnar. En är lekfärgad, men den andra en tjock, liten blanking, utan tanke på lekbestyr i höst - det kan garanteras.

Det är kul med sprattel i spöt, men vårt uppdrag går i stöpet. Dessutom är nordanvinden nu så tuff och havet så upprört att det vore dumt att fortsätta försöka. Nya marker. På med vadarbrallor och ut på äventyr. Baske oss. Bara silvrigt här också. 14 grader i vattnet och huggvilliga blankfiskar till höger. Och till vänster. Nä, det här duger inte. Det är baske mig inte hösttemperatur ännu. Det ska väl bita lite mer i skinnet innan blanka fiskar biter. Ny plan. Tvärtomplan, kanske?

Nedersta bilden: Mobilfoto av Josef Andersson. 

Saknad och välkomst

Svalt. Friskt. Faktum är att jag saknat det här. De kalla vindarna mot huden. Hösten är rätt välkommen ändå, när nu sommaren ändå är förlorad. Just i den här bryttiden finns både problematik och utmaningar. Har du följt den här bloggen, eller om du känner mig, så vet du att jag lockas av åtskilliga arter, metoder och taktiska vägar. En favorit är abborren. I våra kustvatten  är den inte särskilt talrik, ja till och med sällsynt nu på 2000-talet. Men under ett par år har den synts till allt oftare på några få gynnsamma platser. I några få fall är de till och med rikligt förekommande. 

Innan kylan verkligen kommer är de här randiga taggfeningarna inte bara samlade på enstaka åtkomliga platser, utan också matfriska och huggbenägna.

Men lika plötsligt som de kan dyka upp och attackera, lika rappt är de försvunna. Några små, försiktiga ryck ger indikationer om att de ingalunda har upphört att existera. Men väderomslaget, vindriktningen, strömmen, eller något annat, har fått dem på kinkigare humör. Lite långsamt dropshot-fiske med små jiggar löser knutarna. Gulp! i snålt tilltagen storlek verkar smaka extra gott. Konstigt, eftersom vi människor tycker att den doften får apa att lukta sockerkaka. 

Men glädjande är det. Abborre på jiggspö är en livlig och skojig upplevelse. Hittar du den spralliga, sommarstarka abborren, så ta gärna en matfisk eller två. Men överdriv inte. Det är ingen outsinlig källa. Fiskar du i sötvatten? Kolla fiskekort och fiskeregler! Och ta med en extra tröja och en mössa. Hösten besöker oss allt oftare.

Bildkavalkad från svala norr

De första höstlika vindarna drar in från havet. Det gör att jag vädrar roliga möjligheter i många avseenden. Jag tänker också tillbaka på nordligare äventyr. Kanske gör jag det för att slippa fundera på det vansinne som planeras i Ojnareskogen, där Nordkalk har planer på att gräva sönder vitala delar av norra ön för kalkbrytning.

Att grundvatten äventyras, starka naturvärden skövlas och djur blir hemlösa hör liksom inte hit. Inte ens de närboende böndernas oro och protester betyder något. Inte heller det absurda faktum att vår förre miljöminister lät lobbyister påverka honom till en lagändring (!), så att Nordkalk kunde få igenom tillståndet har hjälpt för att stoppa vansinnet ännu. Men slaget är inte förlorat än. Googla och läs på - om du inte redan gjort det. Det är en miljö- och rättsskandal av obegripliga mått. Vi lever i en cynisk marknadsekonomi, som oroar mig djupt.

Jaja. Om framtiden ibland ser dyster ut får man leva på ljusa minnen för att samla kraft. Och i Miekak var det sannerligen kraft, styrka och hopp.  

Alla foton nedan: Josef Anderberg & Nicka Hellenberg.

Precis som i Ojnareskogen är vattnet så rent att man kan dricka det. Och gott är det. Obegripligt gott.

Regn eller rusk. Rödingar och öringar måste ändå äta. Ibland lurar vi dem att äta fel saker. 

Innan solen dyker ner bakom glaciärbesmyckade berg letar vi oss nerströms. 

Vatten. En urkraft. Så mjukt och hårt, så stilla och så vådligt rusande.

Vissa fajter förlorar man givetvis. En förlorad fisk, en vunnen erfarenhet. 

Och då och då en belöning som hämtad ur en saga. Torrflugefångad röding av härligaste snitt. 

Tack till Fiskejournalen, Volvo, Sameo, Miekak fiskecamp, Josef Anderberg & Jacob Enander.