2014-03-26

När torkan upphör

Det är lite torrt. Torra ögon och läppar, torrt sinne. En långhelg på Sportfiskemässan har satt sina spår. Nu längtar och trängtar hela jag efter kusten, där jag kan fukta sinnena igen. Innan jag hunnit packa alla välbehövliga attiraljer hinner det ringa femtiosex gånger ungefär. I alla fall fem-sex. En drös mejl och några andra digitala meddelanden hinner också lägga krokben. Men till slut är jag på väg. Solen värmer gott i lä, men nere på stranden är det fortfarande kyligt. 



Tyvärr är det också spegelblankt. Så där är det ofta. Antingen full storm, eller irriterande stiltje. Men, varför fäkta mot väderkvarnar, eller väder i största allmänhet? Jag testar en hopplöst blank och glasklar sträcka, lite förstrött sådär. Sen tar jag fikapaus i ensamheten. 

En försiktig vindpust från norr når mig. Vinden har vridit över och börjar öka inför morgondagens utlovade kuling. Jag förflyttar mig, med både fiskegrejor och hoppfullhet i bagaget. Det tar en stund, men jag hittar en plats där det känns i hela kroppen att torkan snart borde vara borta. Jag kliver i brackvattnet, känner att ena foten blir extra kall. Klart att vadarbrallorna läcker. Igen. Jag går hårt åt de här grejorna.

Men när det drar till utav helsicke i spöt glömmer jag allt. Jag tror att det är en blank fisk, men icke. En besa, som återvunnit krafterna löper amok ända in till stranden. Jag tror att jag fått på mobilens stillbildsfunktion. Det blir en märklig, oskarp video istället.

Håll till godo. Eller ursäkta.



Det är kanske den sämsta film som någonsin "producerats". Men det bjuder jag på.
Lite senare hugger en nästan identisk fisk, bara lite mindre. Men pigg som sin föregångare. Nu hittar jag rätt knapp. En snabb bild, sen får den simma ut i det femgradiga vattnet igen. 



På sista stoppet, innan kvällshandel, matlagning och ett litet mejlinferno tar vid får jag en blank och snygg öring, runt 50 centimeter lång och välnärd som en grosshandlargosse. Den krokar jag av, utan kamerakrångel. Lika bra det. Nu är vadarfoten full av vatten och stel av kyla. Men torkan är borta. 


2014-03-23

Ett varmt tack

Direkt från Sportfiskemässan i Kista kommer ett tack från en ödmjuk och hedrad fiskeskribent. Den här introverta bloggen blev just utnämnd till "Sveriges bästa fiskeblogg 2013". Jag är naturligtvis mycket glad över den utmärkelsen, även om jag också vet att det givetvis är svårt att säga vilken blogg som skulle vara "bäst". Idel fina bloggar, med varierande inriktning och syfte, var nominerade till det slutgiltiga urvalet. 
Allt beror förstås på ur vilken vinkel man betraktar det hela. Vad som är "bäst" är också en högst personlig sak.




Men, det som gör mig extra glad och stolt är att den här lilla bloggen - i webbuniversums ena hörn - valdes ut på grund av faktorer som jag brinner för och alltid har haft som centrala element i mitt bloggande: foton, språk och innehåll. Jag har alltid strävat efter att hålla en hyfsad kvalitet på fotona och sikta på att texterna ska vara någorlunda genomtänkta och att formuleringarna inte är en slump - utan frukten av något jag vill åstadkomma. Jag vill ha en form av kvalitetshöjd - även om det "bara" är en blogg.

Därför gör det mig vördnadsfullt nöjd när tre välkända fiskeprofiler, med mångårig och djup kunskap i ämnena sportfiske och fiskemedia, valde min blogg utifrån ett sådant innehållsperspektiv. Juryn bestod nämligen av de tre namnkunniga fiskeprofilerna Pär Lindberg, Johan Broman och Jörgen Larsson. Tack till arrangören FisheEco, till juryn och till alla er som läser, skickar glada kommentarer och peppar mig. Nu måste jag nog ut och fiska. Tjingeling.

Läs mer här: http://fisheco.se/news.php?modulID=2&newsID=5694




2014-03-20

Lustiga träd leder vidare

Det är tiden efter stormen. Tiden då vattnet fortfarande piskar hårt mot stränderna och då vikar och uddar är grumliga av nedsköljt grus och sand. Kylan biter också rejält. Iskalla vindpustar från norr leter sig in under kläderna och antagligen ner i vattnet.

Temperaturen är jämn. Varthän jag kollar och sätter vadarskorna i vattnet är det ungefär samma gradantal. Inga överraskningar. Ingenting överraskar i vattnet hyller. Jo, på ett ställe är det så tjockt med gammarus att jag först tror att det är smutsigt i vattnet. Men öringen är inte där och kalasar. Jag hittar ingen huggvillig fisk. Istället hittar jag en solglänta och ett lustigt träd där jag pausar en stund. 





Nästa plats. Likadant. Men i en liten vindkantring en bit ut hittar jag ett par fiskar. Den ena följer efter, segt, lojt, irriterande. Nästa hugger ordentligt. Det är en fisk som haft lekbestyr under hösten. Nu är den i ätstadiet och verkar arg. Jag släpper den snabbt åter och hinner - med ett nödrop - få fram mobilen för en halvtaskig bild när den ilar iväg.

Det blir en långfika hos en polare. Han blir fiskesugen och åker med på ett sista försök, innan solens nedgång skickar hem oss. Inga fler upplevelser att skriva hem om. Ja, en havsörn,tre trumpetande tranor och hopp om äkta vår. Kalla tår, kaffe och hemfärd. Det är en klassisk dag på kusten, helt enkelt.





Nu vankas Sportfiskemässan. Ses vi där? räkna med lite havsöringseskapader i mitt föredrag kl 13 på lördagen. www.sportfiskemassan.se

2014-03-11

Fiskeseminarium i Visby - välkommen

Jag avbryter fiskeskrönorna med ett litet meddelande.

Är du i Visby onsdagen 12 mars så är du välkommen på ett seminarium i fiskarnas tecken. Det är alldeles gratis och  Sportfiskarna bjuder på fika. Ur innehållet:
Havsöringar, rovfiskprojekt, etik i fisket, hajar, laxar, gäddor, abborrar, fiskeregler ... Gotland, Irland, Island ....

Plats & tid: Almedalsbiblioteket klockan 18.00, onsdagen 12 mars!




2014-03-03

Tårna tinar till slut

Tung, fuktig dimma täcker landskapet. Grågässen har landat och annekterar fälten vi passerar, Mycket påminner om april, men det är långt dit. Och havet verkar veta, det vi inte riktigt kan gå med på. För där är temperaturen den väntade: cirka 2,5 grader celsius. 
Inte undra på att Jocke tvekar att sätta fötterna i vattnet. Jag och Kenny ser årets första tofsvipa svänga in över oss. Vårtecken i kylan.



Vi testar ett par finfina platser och låter bilen rulla ner mot ännu ett. Vi har öringar som följer, små, irriterande puffar, men inte så mycket mer. Kylan – och säkert något annat – tar ut sin rätt. Lutade mot en gammal stenvägg vankas det en liten moralhöjande dryck. Kylskåpskall, men ändå lite värmande. Vi lägger upp planer för framtida turer, men återvänder strax till nuets verklighet.



Innan det obarmhärtiga vårvintermörkret faller fort har vi hopp om en halv grads temperaturökning, eller så. Den kommer inte. Det enda som kommer är en glädjedödande stiltje. Den brer ut sig, vacker, men förrädisk. Fjolårssvanen flyttar sig, när vi spräcker den blanka ytan med våra steg. Vi sprider ut oss för att hitta lite vattenrörelse. I en liten djuphåla, nära land, har både Kenny och jag fiskkontakt. Garanterat. Men de är inte riktigt med på noterna idag. 

Jag låter platsen vila en stund. Det är snart dags att släpa sig tillbaka mot bilen, med tår som domnat bort i iskallt vatten. Men innan jag vränger av mig de våta vadarna och tar sista kaffeslurken låter jag draget svepa in över stenar, tång och vindkrusat vatten. En fisk följer igen. Ett nytt kast, snabbare invevning. Smack. Där sitter den. Den rullar, hoppar och jäklas. Men jag vinner. Kenny kommer rusande och bistår med lite fotohjälp.



Ibland är det udda och lustigt. Det kan gå en hel dag utan att det känns något i spöt. Så gör man två kast och krokar två kanonfiskar. Idag händer det. För i nästa kast hugger en större, tyngre, übersilvrig och ilsket rusande fisk. Den drar iväg så att det nästintill sprutar grus omkring den. Kenny hojtar, jag tjoar. Den rullar runt som en karusell, precis framför Kenny och visar en bastant bredsida. ”Lätt över tre, kanske mycket mer”, säger Kenny. Sen släpper den. 

Men värmen efter de båda fiskarna lämnat efter sig hänger kvar in i dimman som omger bilen hela vägen hem.