Tårna tinar till slut

Tung, fuktig dimma täcker landskapet. Grågässen har landat och annekterar fälten vi passerar, Mycket påminner om april, men det är långt dit. Och havet verkar veta, det vi inte riktigt kan gå med på. För där är temperaturen den väntade: cirka 2,5 grader celsius. 
Inte undra på att Jocke tvekar att sätta fötterna i vattnet. Jag och Kenny ser årets första tofsvipa svänga in över oss. Vårtecken i kylan.

Vi testar ett par finfina platser och låter bilen rulla ner mot ännu ett. Vi har öringar som följer, små, irriterande puffar, men inte så mycket mer. Kylan – och säkert något annat – tar ut sin rätt. Lutade mot en gammal stenvägg vankas det en liten moralhöjande dryck. Kylskåpskall, men ändå lite värmande. Vi lägger upp planer för framtida turer, men återvänder strax till nuets verklighet.

Innan det obarmhärtiga vårvintermörkret faller fort har vi hopp om en halv grads temperaturökning, eller så. Den kommer inte. Det enda som kommer är en glädjedödande stiltje. Den brer ut sig, vacker, men förrädisk. Fjolårssvanen flyttar sig, när vi spräcker den blanka ytan med våra steg. Vi sprider ut oss för att hitta lite vattenrörelse. I en liten djuphåla, nära land, har både Kenny och jag fiskkontakt. Garanterat. Men de är inte riktigt med på noterna idag. 

Jag låter platsen vila en stund. Det är snart dags att släpa sig tillbaka mot bilen, med tår som domnat bort i iskallt vatten. Men innan jag vränger av mig de våta vadarna och tar sista kaffeslurken låter jag draget svepa in över stenar, tång och vindkrusat vatten. En fisk följer igen. Ett nytt kast, snabbare invevning. Smack. Där sitter den. Den rullar, hoppar och jäklas. Men jag vinner. Kenny kommer rusande och bistår med lite fotohjälp.

Ibland är det udda och lustigt. Det kan gå en hel dag utan att det känns något i spöt. Så gör man två kast och krokar två kanonfiskar. Idag händer det. För i nästa kast hugger en större, tyngre, übersilvrig och ilsket rusande fisk. Den drar iväg så att det nästintill sprutar grus omkring den. Kenny hojtar, jag tjoar. Den rullar runt som en karusell, precis framför Kenny och visar en bastant bredsida. ”Lätt över tre, kanske mycket mer”, säger Kenny. Sen släpper den. 

Men värmen efter de båda fiskarna lämnat efter sig hänger kvar in i dimman som omger bilen hela vägen hem.