På patrull med kalla tår

Innan jag kliver ur bilen tvekar jag. Inte för att det är gråmulet och för att den utlovade solen har gömt sig. Men däremot undrar jag om den här snabba utflykten gör mig så gott som jag hoppas. Överbelamrad med jobb är de här små andningshålen i tillvaron oftast välgörande. Men idag har jag svårt att släppa tankarna på det som måste göras. Den fiktiva pappershögen har mig i ett strypgrepp.

Men när havet ligger framför mig och mina vadarskor rör vid den första vågen, då är jag i nuet igen. Och ur en rent objektiv synvinkel: det ser lovande ut. Mycket lovande. Första kastet går snett ut, innan jag ens har kommit på plats. Jag siktar in mig på tre-fyra storstenar, vars hjässor är torra, men sidorna glittrande våta. Innan draget är inne har jag en stöt i linan. Med ens skärps sinnet. Jag försöker se vad som händer. Blicken möter en bastant fisk som vänder runt i en lika rejäl virvel, efter att ha nafsat en gång till. 

Nu blir det inte lika lätt, som man kunde ana. Men så småningom får jag revansch. En puff, en till och fast fisk i mothugget. Den rullar och röjer och avslöjar sig direkt som en typisk utlekt öring. Lång är den också. Runt 70 centimeter. Jag tänker kroka loss den i knädjupt vatten, då den gör en sista tokrusning in bland strandskrävlet. Innan den får ny kraft halar jag fram mobilen och knäpper en suddig bild. Sen får den friheten åter.

Nästa fisk är knallblank och utrustad med gener och lust för akrobatik. Den hoppar och far. Jag tippar att den är ungefär 55 centimeter lång och minst lika stark. Den är vild och vacker och får simma iväg illa kvickt.

Jag hittar inget patrullerande stim, utan en fisk lite här och var. De är dessutom svårtrugade och knepiga. Jaja, 2,7 grader i vattnet. Inte undra på ... hinner jag tänka då det nyper till utan helsicke. Men den ger sig snabbt, rullar och snurrar. Ännu en utlekt fisk som får dra iväg för att äta upp sig.

Det kyler rejält om fötter och tår, så jag suktar efter termosens kaffeslurk. Men ett kast längs med strandlinjen hinner jag med, liksom på vägen upp. Dagens konstigaste fisk biter och drar till och med ut lite lina. Den är blank och har ljusa fenor, men är slank som en besa. Prickfri, men med oproportionerligt huvud. Den har förmodligen lekt, tidigt på säsongen och snabbt. Eller så har den stackaren bara haft en riktigt tuff vinter. Klart den får simma iväg. Innan jag når termosen är jobbtankarna tillbaka. Men vad gör väl det? Energireserven är påfylld.