Långt ut på tången

Ett tyst jubel bubblar genom kroppen när jag ser temperaturen stiga över nollan. Den eftertänksamme konstaterar nog att det givetvis inte påverkar havets temperatur nämnvärt. Men det gör underverk för fuktiga händer, blåfrusna näsor och spöringar och linförare som tenderar att bli till små isskulpturer i frysgrader.
Dag ett av mildvädret är jag djupt involverad i annat. Dag två likaså, men jag lyckas sno åt mig några korta eftermiddagstimmar. 

Havet har dragit till sjöss. Ett långvarigt högtryck och ostliga vindar har knuffat bort vattnet. Men jag är laddad till tänderna och stinn av koffein. Möjligheterna väger tillräckligt tungt. Och när jag parkerar bilden ser jag att strandens snö är härligt orörd. De enda steg jag ser tillhör en räv och en hare. Mina steg korsar dem snart.

Nere i strandbrynet står stenarna på rad, med roliga hattar och kjolar av is. Den största ser ut att le ett infernaliskt leende. Som om den vill säga att det inte kommer bli lätt. För det blir det inte. 

Vattnet är inte bara så lågt att man vädrar möjligheten att promenera över till nästa kontinent. Det är också så glasklart att siktdjupet säkert är flera hundra meter. Nåja.
De nysorterade dragaskarna visar sig vara kvar i bilen, men jag hittar tre skramlande beten i fickan. En ask med krokar ligger i andra fickan. Det duger utmärkt. 

Det tar en bra stund innan jag känner något som inte heter botten, tång eller sten. En ganska fin havsöring med knappt märkbara tecken från höstens lek ser till att värma upp mina nervbanor. Jag krånglar åt mig en bild och krokar loss den.

Lite längre bort är det luftburen attack från en havsörn som spetsat in sig på en knipa som inte klarar att lyfta med flocken. Och givetvis ligger teleobjektivet i en annan väska.
En stadig puff i spöt. Vågor som sköljer över den blottlagda tången, det grå vädret. NU är jag hemma igen. Öringen som följer ända in blir avslutningen på dagen, men kanske början på ännu en säsong.