Drivkraft - från ung till äldre

Med en tung förkylning i kroppen sitter jag och funderar. I nostalgiska tillbakablickar möter jag mig själv vid vattnet för decennier sedan. I soffhörnet möter jag äventyrsfiskare från hela världen på tevens hetsigt producerade program. Jag rannsakar mig själv - den jag är i dag - och söker efter nycklarna, trådarna. Kittet som för allt samman. 

Det finns gemensamma nämnare. Många saker har vi gemensamt, de amerikanska fiskeproffsen med bländvita leenden och sponsortröjor, den förväntansfulla killen vid ån för många år sedan - och den fisketok jag är i dag. Vissa saker skiljer oss åt.

Det som alltid varit min drivkraft och det som lockar mig är nog äventyret. Det stora äventyret i det lilla. Som ung (ja, det var långt innan man bara kunde googla upp vad som helst) satt jag och tummade sönder fisketidningar, kataloger och böcker. Jag gjorde karbonkopior på kartans vattendrag och fantiserade, försökte räkna ut och undrade var jag skulle hitta mina drömmars fisk. Jag lade upp planer, utan att faktiskt veta att det var det jag gjorde.

Idag har jag friheten att på ett helt annat sätt företa mig det jag tidigare bara drömde om. Jag har mer kunskap, jag har en annan kontroll över mitt liv och jag vet lite mer vad jag verkligen vill.

- Hur ofta fiskar du? 
Frågan kommer ofta från dem som inte fiskar. Mitt svar är givetvis alltid: "mycket mindre än jag vill".

Det stämmer, men samtidigt inte alls. Visst, en del av mig skulle  vilja fiska varje dag. Men det där hetsiga ungdomsperioden då jag kunde leva på mackor och kaffe i veckor, bara jag fick ut och fiska är förbi, tack och lov. Idag är det så mycket annat som är viktigt i mitt liv. Fisket är fortfarande lika viktigt. Men jag vill ha en bättre balans. Jag vill utnyttja tiden när tiden finns till förfogande, inte bara stressa ut för att bevisa något för mig själv eller för andra. Jag fiskar när det funkar och när jag kan. Ibland stämmer det ihop med de goda förutsättningarna. Ibland missar man gyllene tillfällen på grund av att livet har sin gilla gång. So be it. Det går fler tåg. Så tänkte jag inte förr. 

I dag sitter jag gärna ner en stund. Jag tar en kopp kaffe, spanar efter fåglar, lyssnar på vågorna, eller bara försvinner in i stunden. Jag blir lika upprymd och hetsig när det hugger, eller när jag ser en fisk jag letat efter. Men förr kunde jag inte sluta fiska för en sekund när jag var ute. Det har lugnat sig. Lusten är lika stark, lika välgörande, bara mer riktad. Fokuserad. 

Och när jag väl är något på spåren, när jag väl siktat målet ... då vill jag nå fram. Där förenas vi - jag, de amerikanska smajlgubbarna på lyxbåtarna och den unge pojken med pappas rulle och sina hemmagjorda beten.
Idag gläds jag åt nästan mest att se fisken simma åter. Jag är vän med det faktum att den som slet sig går att fånga igen. Men den där fokuserade övertygelsen om att jag alltid vill vinna över fisken på något sätt, den har alltid funnits där. Den finns där än i dag. Hos mig, hos tv-stjärnorna, hos den lille pojken som jag känner så väl

Det går inte en dag utan att jag tänker på fiske. Inte en fisketur passerar utan att den brinnande ivern förstärks. Jag vill ut igen. Men, jag är oerhört glad över att jag inte varken kan eller vill fiska varje dag. Uppriktigt. Tillbringar man varje ledig stund med en och samma sak, som i ett desperat beroende, bör man nog tänka till en smula. I alla fall om det pågår år ut och år in. Visst, livet är fiske. Men det är så mycket mer. Mycket, mycket mer.