Beredskap och minnen i stolen

Dofterna är så bekanta. De för mig tillbaka i tiden. De väcker minnen till liv. När jag vandrar med ryggsäck, spöfodral och matsäck mot vattnet är det doftstråk från nu, men känslan från förr. Betande djur, spirande växter och vårvarmt vatten. 

På plats i stolen är det ännu fler nostalgiska spår som får mig att känna fiskefrossa och samtidigt slappna av. Mäsk. Majskorn i en nyöppnad burk. Sprayer och boost-medel. Jag tar kvällens första kopp kaffe och drar in den kalla luften i näsan, medan mäsket förhoppningsvis lockar in sutarna till min valda plats. 

Ja, den där vinden. Väderinstituten talade om svag vind från ett håll, medan verkligheten är frisk vind från ett helt annat håll. Det är ruggigt. Snart har jag dubbla lager av allt - inklusive mössa. Om det är isande vindar eller stundande lek som gör sutarna knepiga vet jag inte, men det dröjer innan den lilla flötestoppen vickar till för första gången. 

Jag höjer beredskapen. Ställer kaffekoppen åt sidan och fäster mina ofrånkomligt åldrande ögon på det lilla flötet. Snart lyfts det en centimeter eller två och viker av en liten, liten bit åt sidan - allt på några tiondels sekunder. Jag krokar och har snart en pigg och knubbig sutare i håven. Den känns ljummen. Vattnet är trots allt varmare än jag anade. Men luften är isande försommarsval. 

Det blir några till, av den rödögda, stridbara och härliga Tinca tinca. Någon tappar jag. Ett par försiktiga napp resulterar i ingenting, men vad gör väl det? Sedan faller natten och jag lämnar min stol, med ännu ett minne format av dofter och upplevelser, av bilden på rullande sutare i ytan och med en kall nästipp. Jag vet att jag snart är tillbaka igen.

Skoningslösa hugg

Det är de där skoningslösa fiskjagarhuggen som får mig att ändra mig. För egentligen tycker jag att majvärmen inbjuder till annat. Må det vara mete i en bekväm karpstol, fika på verandan, eller fotoutflykter bland lummig och skir grönska. Men, långt där inne i minnesbanken finns tidigare års erfarenhet lagrad. De knallhårda huggen från öringar som tillbringar stor del av sin tid till havs. Där jagar de fisk och kommer bara tillfälligt in mot våra stränder. Fast när de väl gör det ...  
Jag har övertalat mig själv och sitter snart på en sten vid strandskvalpet och sippar kaffe. 

När det knycker lite i draget anar jag oråd. Hade jag hellre kunnat göra något annat, nu när näbbgäddorna är här? De flesta följer bara, men ett par stycken hugger, fastnar, skakar loss, eller följer med in. 

Snart bidar jag min tid med att njuta av den varma solen som hittar sin väg ner mot horisonten. Jag äter min matsäck, tar en kopp stärkande java och bestämmer mig för att taktiken resten av kvällen får bli att fokusera på ett litet område, där kanske ätmaskinerna från det stora blå rör sig mot i skymningen. 

Det gör de. Första kastet efter fikapausen ger ett hugg som är så hårt att jag nästan blir rädd. Upp kommer en drygt 60 centimeter lång öring som antagligen lekt i höstas, men nu blivit ljus och tjock. Jag krokar av den och gör ett par kast i samma riktning. Det smäller till på det efterlängtade fiskjaktsmanéret än en gång. Öringen går till väders och försöker göra sig av med draget.

Eftersom kamera, matsäck och allt annat ligger strategiskt placerat en bit bort lyckas jag tråckla fram grejorna och få en bild. Öringen simmar åter och jag traskar ut igen. Lite längre bort. Samma visa. Det rusar välgörande adrenalin i min kropp - dock farligt vanebildande. Fisken är stark och pigg, säkert i samma storlek - över 60 cm och stark. Jag krokar av den ute i vattnet och fortsätter försiktigt längs sprickor och stensamlingar.

Snart kröns aftonen av det hårdaste av rappa hugg. En kraftfull öring hoppar upp över vattnet, rusar iväg mot slirbromsens tappra försök att säga ifrån. Det här är en riktig kämpe. Fullmatad med fisk från havet, med temperament och envishet. Men kolfiberklingan vinner i längden. 72 centimeter silverskapelse av bästa snitt. Tjock, tuff och målmedveten. Just sådana här fiskar och sådana här hugg kan man vänta länge på - vilket man brukar få göra också. 

Öringen är kritvit, med ljusa fenor, så vacker att jag njuter av att bara se den simma iväg så det skvätter om det. Fulländning.
När en räv, med en nyfångad kanin i munnen, sneglar ner på mig från strandbrinken står jag bara och ler för mig själv. Den här naturen. Den är oersättlig. Det blir bara en liten öring till, innan jag släntrar tillbaka.