På plats i stolen är det ännu fler nostalgiska spår som får mig att känna fiskefrossa och samtidigt slappna av. Mäsk. Majskorn i en nyöppnad burk. Sprayer och boost-medel. Jag tar kvällens första kopp kaffe och drar in den kalla luften i näsan, medan mäsket förhoppningsvis lockar in sutarna till min valda plats.
Ja, den där vinden. Väderinstituten talade om svag vind från ett håll, medan verkligheten är frisk vind från ett helt annat håll. Det är ruggigt. Snart har jag dubbla lager av allt - inklusive mössa. Om det är isande vindar eller stundande lek som gör sutarna knepiga vet jag inte, men det dröjer innan den lilla flötestoppen vickar till för första gången.
Jag höjer beredskapen. Ställer kaffekoppen åt sidan och fäster mina ofrånkomligt åldrande ögon på det lilla flötet. Snart lyfts det en centimeter eller två och viker av en liten, liten bit åt sidan - allt på några tiondels sekunder. Jag krokar och har snart en pigg och knubbig sutare i håven. Den känns ljummen. Vattnet är trots allt varmare än jag anade. Men luften är isande försommarsval.
Det blir några till, av den rödögda, stridbara och härliga Tinca tinca. Någon tappar jag. Ett par försiktiga napp resulterar i ingenting, men vad gör väl det? Sedan faller natten och jag lämnar min stol, med ännu ett minne format av dofter och upplevelser, av bilden på rullande sutare i ytan och med en kall nästipp. Jag vet att jag snart är tillbaka igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar