Naturen tar och ger

Livscyklerna känns påtagliga. Kanske för att jag blir äldre. Kanske för att tiden till eftertanke kläms ihop till korta pass mitt i skrivbordsgörat. Men jag känner hur allt på något sätt både faller på plats och blir omöjligt att greppa, på samma gång. Vinden sliter i mig. Sliter i havet, ruskar om träden. Fisket är inget vidare, så jag avbryter med ett uppgivet lugn. 

Någon dag senare använder jag istället min korta lucka i tidsväven till att kolla in någon öringsförande å. Vattennivån är närapå katastrofal. I vissa åar är det torrt, trots att hösten snart passerat. Det är nu vi behöver vattnet. Det är nu öringarna behöver det. 

Som tur är finns det undantag. Men det är med knapp marginal jag vill kalla det vattenflöde. Det är knappt så att de fiskar som vill ta sig upp klarar av det. Deras ryggar är ovanför ytan, på de områden de annars leker. Men, ändå. Denna överlevare. Jag ser spår av öringslek på små grusbäddar. Jag ser öringar som välkamouflerat smyger upp i de små rännilarna. 

Bokstavligen över stock och sten pressar sig en trekilosfisk upp till en liten hölja där den åter kan vila. Den får snart sällskap av två mindre. Jag fascineras lika mycket varje gång. Anpassningen. Viljan. Styrkan.

Lite längre upp i systemet pågår leken. Ett fåtal fiskar är i färd med att skapa morgondagens stam. En större hona lägger sig på sidan, slår kraftfullt med stjärten mot gruset. Ett par små hannar pilar runt omkring henne, förbereder sig, försöker hamna i position. En större hanne jagar bort dem och så börjar det om igen. Jag önskar att jag kunde stanna, kunde få en bättre vinkel. Men jag måste åka. 

En död öring har flutit upp på kanten. Där, bland årets nedfallna löv ligger den. Som ett litet monument över livscyklerna, över tidens obarmhärtiga gång. Kanske hann den leka, kanske inte. Men här slutar dess dagar. Nu blir den istället mat åt fåglar, insekter och kanske någon annan fisk.
Naturen tar och naturen ger. Just nu kunde den gärna få ge oss mer vatten. Och själv önskar jag en smula mer tid, trots att en sådan önskan egentligen är orimlig. Tiden går. Obarmhärtigt. 

Tångruskor och turbulens

Tålamod. Tid. Tro. Det är tre nyckelbegrepp som så ofta är havsöringsfiskarens ledsagare. Jag är inte säker på att jag har någotdera idag. Överbelamrad med jobb, men fiskesugen så det kryper innanför skinnet. Efter en lång natt vid skärmen och en tidig morgon med frukostbestyr kastar jag loss. En stund på kusten kommer ge mig energi, det vet jag. Frågan är om det kommer ge mig någon öring. 

Vindarna har varit allt annat än barmhärtiga. Utanför kontoret kunde jag knappt hålla balansen under gårdagseftermiddagen. Kastvindar och ett hav där knappt fiskarna klarar att hålla sig på rätt köl. Många kuststräckor har fortfarande manshöga vågor, lossrivna växtdelar och en färg som mer påminner om smutsigt tvättvatten. Jag får söka mig långt bort. 

Efter en regnskur kikar solen nästan fram. Två havsörnar seglar över trädtopparna, iväg ut över havet och vinden börjar rista igen. Tångruskorna ser friska ut, där de vajar och avslöjar en färgskala i gult, olivgrönt och brunt. Här borde det finnas något att käka för en öring som söker lite skydd från det värsta stormandet. Bakom en liten krök är det turbulent, men inte stökigt, eller för strömt. Enstaka slingor av ålgräs fastnar på kroken, men jag anar något. En känsla. Kanske ... tro?

Ett hårt hugg får mig att skärpa sinnena. Det viner genom huvan när jag gör flera kast på samma fläck. Så hugger det igen. Hårt. En tung fisk drar lite i sidled, men släpper nästan direkt. Illa. Sedan ingenting.  

Jag tar en kaffepaus och vadar ut på nytt ställe. Den här gången är det enklare. Två kast, innan en lite lekfärgad öring biter över kroken. Tyvärr blir det också den enda fisken jag får se idag. Nu är tiden ute och tålamodet är väl egentligen på upphällningen. Tron, då? Ja, den vaknade igen. 

Genom dimman mot trutarnas dyk

Kompakt ligger dimman över landskapet. Nere vid havet anar jag solljus, men än så länge är det fuktmättat och tätt. Jag har egentligen inte tid. Många förberedelser inför Fiskekryssningen i helgen (kommer du dit, förresten?), plus sjuttioelva deadlines som inte låter sig trugas. Men, nu går det inte längre. Nattligt jobb och fullt schema skapar överhettat huvud som bäst låter sig kylas till normala temperaturer medelst en kusttur. 

Vattnet är klart, trots ett par dagars hård vind. Gulbrun blåstång vajar under ytan och vinden pressar på mot land. Men det är öde i dimman. Jag förflyttar mig långsamt, nästan meditativt och låter själva kastandet bli en av anledningarna till att jag är här. Ett kast i taget, vevtag, vevstopp, nya kast. 

Den lilla trivsamma Revo MGX är ett mästerverk och kan nästan få mig att släppa multirullarna till förmån för haspel. Det är ju något enkelt och behagligt att gå där och slökasta med en haspelrulle, trots allt. Och den här är så stabil, så lätt, men ändå så stark i sin bromsfunktion och konstruktion att det känns äkta.

När jag tittar upp och söker horisonten har dimman lättat. Kan det hjälpa?

Dykande trutar blänker som guldkorn över vågorna. Där ute, nästan inom kasthåll verkar det hända grejor. Jag drar mig utåt, så långt jag vågar och hoppas att jag kan nå det intressanta området. Snart stöter det till i linänden. Jag vevar på och krokar dagens första öring. Den är liten, men blank. Mobilfotot blir inte det bästa, men den blir förevigad innan den sprattlar vidare i novemberböljan. 

"När det väl händer så händer det", är en devis som brukar fungera på fiske - speciellt kustfiske. Ingenting, ingenting och så helt plötsligt en hel del. En följande fisk vänder vid mina fötter. I kastet efter krokar jag en ny fisk runt halvmetern. Den här verkar dock vara på väg till någon å, bara vattnet kommer någon gång. Jag låter den posera nere i vattnet och tar ännu en usel mobilbild. Låt gå för det. Efter dimman kom hoppat. Och idag gav hoppet trots allt något konkret. Jag drar mig hemåt igen. Nu vankas det jobb, med bättre ro i kroppen. Och trutarna dyker igen.