Tångruskor och turbulens

Tålamod. Tid. Tro. Det är tre nyckelbegrepp som så ofta är havsöringsfiskarens ledsagare. Jag är inte säker på att jag har någotdera idag. Överbelamrad med jobb, men fiskesugen så det kryper innanför skinnet. Efter en lång natt vid skärmen och en tidig morgon med frukostbestyr kastar jag loss. En stund på kusten kommer ge mig energi, det vet jag. Frågan är om det kommer ge mig någon öring. 

Vindarna har varit allt annat än barmhärtiga. Utanför kontoret kunde jag knappt hålla balansen under gårdagseftermiddagen. Kastvindar och ett hav där knappt fiskarna klarar att hålla sig på rätt köl. Många kuststräckor har fortfarande manshöga vågor, lossrivna växtdelar och en färg som mer påminner om smutsigt tvättvatten. Jag får söka mig långt bort. 

Efter en regnskur kikar solen nästan fram. Två havsörnar seglar över trädtopparna, iväg ut över havet och vinden börjar rista igen. Tångruskorna ser friska ut, där de vajar och avslöjar en färgskala i gult, olivgrönt och brunt. Här borde det finnas något att käka för en öring som söker lite skydd från det värsta stormandet. Bakom en liten krök är det turbulent, men inte stökigt, eller för strömt. Enstaka slingor av ålgräs fastnar på kroken, men jag anar något. En känsla. Kanske ... tro?

Ett hårt hugg får mig att skärpa sinnena. Det viner genom huvan när jag gör flera kast på samma fläck. Så hugger det igen. Hårt. En tung fisk drar lite i sidled, men släpper nästan direkt. Illa. Sedan ingenting.  

Jag tar en kaffepaus och vadar ut på nytt ställe. Den här gången är det enklare. Två kast, innan en lite lekfärgad öring biter över kroken. Tyvärr blir det också den enda fisken jag får se idag. Nu är tiden ute och tålamodet är väl egentligen på upphällningen. Tron, då? Ja, den vaknade igen.