Tungt i kustdimman

I dimman är det tyst. Bildörrens dova duns och ett avlägset strandsvall, där vågorna möter smältande snö och stenar är det enda som hörs. I plusgraderna hänger fukten envist kvar, även när vinden ökar en liten aning. I mildvädret är det lockande att ge sig ut igen. Inga isbildningar i spöringar och rulle. Inga frostskador på vare sig händer eller eventuell fisk. 

Havets små vågor är mjuka och diffusa, färgerna knappt märkbara. Det är vackert i sin försiktiga mättnadsskala. Jag börjar där vattnet har kraft - där det drar över ett grundare område. Men i det glasklara är det en märkbar ström. Jag ser inget tecken på liv. Känner inget. Ger upp. 

Annan anhalt. Stilla och tyst igen. Men, några små smörbultar pilar ner i tången när jag vandrar ut. Det tar bara ett kast innan det drar till. Tunga, både mjuka och arga, bugningar i kolfibern vittnar om en ganska bastant fisk. Typisk utlekt öring, tänker jag när plaskandet tilltar. 

Jag kanar upp henne i strandsvallet, över mina blöta vadarbyxor. Med peangens hjälp får jag loss kroken utan problem. En snabb bild, innan hon får simma vidare för att äta upp sig. Längdmarkeringen på mitt spö avslöjar 74-75 centimeter. En stadig öring. 

I diset flyr några knölsvanar när jag vandrar ut igen. Snart hittar en liten 40-centimetersfisk mitt drag. Jag släpper den kvickt, återvänder till tystnaden i skogsbrynet och avslutar dagen. Mildvädret hänger som en våtvarm slöja över trädtopparna. Vinter än, men snart  ...