Så, vi styr kosan till nya vatten. Vinden ökar. Den vrider och utlovar mer rörelse. Men öringarna verkar trivas långt ut till havs i höst. Få, om ens någon, har haft särskilt bra fiske. Skönt, på sätt och vis. Det kanske är läge för allt fler att söka nya områden än just vår lilla hemmakust?
Men efter en gedigen vandring, hala steg i vågor och lite envishet, hugger det för oss båda. Kenny har ett hårt hugg, i samma veva som jag har ett försiktigt. Ingen fastnar. Men, snart lyckas jag få en firre att hänga med ända in. Ingen gigant - vad annat är att vänta? Men en liten vändning. Man tackar.
Novembermörkret faller fort. Speciellt dessa dagar då ljuset nästan aldrig kommer över huvud taget. Hemma väntar värme och fler fiskeplaner. Vi är snart där igen - i det kalla vattnet som kyler våra ben, men ger näring åt våra drömmar.
Någon dag senare lossnade det även för lekvandringen. Öring efter öring hittade upp i de åar där vi väntat på att äntligen få återse våra vänner havsöringarna.
Mer om det i nästa inlägg. Kom snart tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar