Det är små, små antydningar till solsken mellan molnens framfart. Vinden är bitsk från norr och havet på många platser omöjligt att fiska i. Men, varken fiskebroder Kenny eller jag har planer på att vika ner oss så lätt. En sömndrucken frukost och en extra balja kaffe senare sitter jag i bilen på väg ut och aktar mig för att trycka för hårt på gasen i det såphala väglaget. Vi har en plan. Vi vet varthän vi ska.
– Det ser fint ut. Riktigt fint, proklamerar Kenny som smitit fram till skogsbrynets kant för att syna böljan.
Jag kämpar på mig dubbla raggsockor och knäpper jackan. Vi vet båda två att det ofta ser perfekt ut, utan att det för den skull ger annat än förhoppningar. Fast så länge hoppet lever är vi sportfiskare enträgna.
Ut till själva vågskummet kan vi inte vada. Vi fiskar innanför och mot detsamma. Jag har inte gjort många kast då en silverraket av ganska modest storlek biter sig fast och tumlar runt tills den skakar loss sig själv intill mina ben.
Kenny klämmer på något rödsvart bete och sveper ut. Snart drar det på en liten havsöring som uppenbarligen inte tyckte att det var någon match att övermanna ett byte i den storleken.
Någon följare senare och någon tappad fisk åker vi vidare. Det visar sig vara knepigt att hitta vatten som inte är färgat av allt för mycket grummel och växtdelar som flyter runt i den upprörda Östersjön. När det ser ut som en blaskig minestronesoppa i havet är inte öringen där, eller åtminstone inte särskilt sugen på att jaga ikapp ett bete.
Solen är inte varm. Den är mer som ett löfte om att det någon gång blir ljust och milt igen, inga löften om när. Vi känner hur kylan kryper innanför jackärmar, in under fotsulorna och ner under buffar och halsdukar. Det är kort om tid innan det är mörkt och minusgrader igen.
Jag nöter på längs en fin sträcka och blir belönad med en liten silverplakett. Den sista slurken kaffe är knappt ljummen i termosen men hemfärden känns varm och skön för tårna som tröttnat på den envise sportfiskarens envetna vandringar.
Just nu river stormen i alla träd och snön gör hela luften dimmig. Det är snabba kast i den gotländska vintern. Innan ovädret drog fram sina härskaretekniker och fick oss att krypa in i stugvärmen fick vi en förnimmelse om att det var läge. En fuktmättad och mild natt, en dag då temperaturen höll sig ovanför nollan och fina vindar som tryckte in vattnet mot våra stränder. Ner med kaffet i väskan och ut!
Det dröjer inte länge förrän det smäller på en liten blank filur. En odlad öring i halvmetersklassen. Lite mer tätprickig än vad de gotländska i regel är. Fettfenan bortklippt och ett sjuhelsickes humör. Nä, det sista hittade jag på. Humöret är nog som det är på hungriga havsöringar överlag. Och blank med vita fenor är den. Så vi vill ha dem.
Vi söker oss vidare längs en fin sträcka. Hala stenar och envisa vågor, som ihärdigt prickar armhålan tills jackan inte längre klarar att stå emot. Men vad är lite brackvatten mot kroppen när det visar sig att välmatade öringar patrullerar tätt inpå land.
Kenny hamnar i zonen och landar ett par riktiga raketer. Att de haft ett relativt fint liv den senaste tiden vittnar kroppsform och styrka om. Välmatade och vackra. Vi jublar lite i det gråkalla.
Min zon verkar däremot vara någon annanstans. Jag hamnar snett och snart är huggperioden slut, eller öringarna helt enkelt någon annanstans. Vi drar oss vidare, via en välbehövlig snabblunch med efterföljande koffeintillförsel. Jag behöver det.
På nästa ställe är det aningen andra förhållanden, men vi hittar ett litet stråk där vi misstänker att de finns. Och det gör de. Nu är det min tid att kroka några snabba fiskar. Någon utlekt, men också efterlängtat silver. Som den här stadiga knubbsälen med pärlemorskinn, vita fenor och magen full av godsaker. Det är ingen dålig avrundning. Fingrarna är iskalla och våra fiskehjärtan glada. Låt stormen komma. Nu är vi redo.
Vi startar varje år med förhoppningar och mål. I backspegeln och ryggsäcken syns både glädje och sorg, uppnådda mål och misslyckanden.
För egen del innebär varje passerat år att jag på något sätt allt mindre bryr mig om det där med mål, när det gäller fisket. varför fiskar jag? tänker jag när jag snör på mig vadarkängorna. Ja, inte är det för någon annans skull. Inte är det för att uppnå några onödiga mål. Inte är det för att jag behöver bevisa något. Jag fiskar för att jag trivs med det. Det står allt tydligare för varje dag som går. Den ungdomliga entusiasmen är borta sedan länge. Jag drabbas fortfarande av fiskeiver, bara mer sällan. Det finns så mycket annat att värdesätta. Kretsar livet bara kring ett spö och några gillande kommentarer i digitala forum är det ett torftigt liv man lever, tänker jag när jag känner hur den iskalla Östersjön omsluter mina ben och en piskande vind biter i ansiktet.
Snö på land, is i strandbrynet, men plusgrader i luften. Jag går långsamt. Fiskar metodiskt och bestämmer mig för att njuta av varje jobbig våg som sköljer över mina armar. Jag gör de hala stenarna till mina allierade, inte till motståndare. Jag är ju här högst frivilligt.
Över några mörka fläckar av tång får jag ökat självförtroende. Men, säsongen som varit denna höst och tidiga vinter är en sällsynt knepig säsong. Den som säger annat ljuger, eller måste upp till bevis. Det är ett fåtal fina fiskar som kommit upp på de mest ihärdigas spön de senaste månaderna. Fast, någon gång måste det väl vända. Eller så är vi i en ny era, tänker jag och ser hur plötsligt en virvel följs av en tvärvändande fiskkropp. Typiskt! Här går jag i andra tankar och ser inte vad som händer. Är det tilltagande åldersseende eller bara dålig koncentration på årets första dagar?
Jag kastar i samma riktning. Fiskar mer varierat. Stannar, drar på. Smack. Där är den. En pigg krabat, inte halvmetern lång, men välkommen eftersom händerna på något märkligt vis blir varmare så fort något sprattlar flera meter ut i linänden. Jag krokar av den och jobbar vidare, mot vågor, mot vind, med förhoppningen om att stället är det rätta.
Kanske är stället det rätta, kanske är det en slump. Men efter ytterligare tiotalet kast nyper det på igen. Innanför de skummande brytningarna bildas en ficka av rullande vatten. Där hugger den och försöker till och med sig på ett litet hopp i kylan.
Det är en välmatad och knubbig havsöring, som ger mig visst sjå när jag försöker kroka loss den. Den snurrar in linan i dragets krokar, innan jag lyckas snurra tillbaka hela härvan och ge den vackra fisken friheten åter. Den hade nog gjort sig bra till middag, men den här dagen kommer den undan med livhanken i behåll. Själv är jag nöjd och belåten. Lite godfika i värmen avrundar dagen och det oskrivna bladet har fått ett startkapitel.
