Råkallt zonfiske

Just nu river stormen i alla träd och snön gör hela luften dimmig. Det är snabba kast i den gotländska vintern. Innan ovädret drog fram sina härskaretekniker och fick oss att krypa in i stugvärmen fick vi en förnimmelse om att det var läge. En fuktmättad och mild natt, en dag då temperaturen höll sig ovanför nollan och fina vindar som tryckte in vattnet mot våra stränder. Ner med kaffet i väskan och ut!

Det dröjer inte länge förrän det smäller på en liten blank filur. En odlad öring i halvmetersklassen. Lite mer tätprickig än vad de gotländska i regel är. Fettfenan bortklippt och ett sjuhelsickes humör. Nä, det sista hittade jag på. Humöret är nog som det är på hungriga havsöringar överlag. Och blank med vita fenor är den. Så vi vill ha dem.  

Vi söker oss vidare längs en fin sträcka. Hala stenar och envisa vågor, som ihärdigt prickar armhålan tills jackan inte längre klarar att stå emot. Men vad är lite brackvatten mot kroppen när det visar sig att välmatade öringar patrullerar tätt inpå land.

Kenny hamnar i zonen och landar ett par riktiga raketer. Att de haft ett relativt fint liv den senaste tiden vittnar kroppsform och styrka om. Välmatade och vackra. Vi jublar lite i det gråkalla. 

Min zon verkar däremot vara någon annanstans. Jag hamnar snett och snart är huggperioden slut, eller öringarna helt enkelt någon annanstans. Vi drar oss vidare, via en välbehövlig snabblunch med efterföljande koffeintillförsel. Jag behöver det.

På nästa ställe är det aningen andra förhållanden, men vi hittar ett litet stråk där vi misstänker att de finns. Och det gör de. Nu är det min tid att kroka några snabba fiskar. Någon utlekt, men också efterlängtat silver. Som den här stadiga knubbsälen med pärlemorskinn, vita fenor och magen full av godsaker.  Det är ingen dålig avrundning. Fingrarna är iskalla och våra fiskehjärtan glada. Låt stormen komma. Nu är vi redo.