Över soluppvärmd tång

Jag vet. Det är bara februari. En av de kallare nätterna har bildat skal av is på bilar och staket. Frosten ligger tung. Så, jag avvaktar. Men, när talgoxen kvittrar hoppfullt i den svaga solen och sjöfåglarna verkar aningen mer aktiva än på länge så finns det tro på en kommande vår. Så småningom.

Mot kusten. Kenny rapporterar fisktomt, men å andra sidan en gravand. Och när jag i sengångarstil släntrar mig ut i en glasklar bölja kan jag känna hur eftermiddagssolens strålar faktiskt värmer. Försynt, men välkommet. Solen når ner över de vajande blåstångsbuskarna. Jag ser inget liv. Inga storspiggar, inga märlor. Men det rullar in vatten från djupet och samtidigt kan nog solen ha ökat grundvattnets temperatur med någon tiondels grad. Ibland räcker det. 

I varje kast försöker jag anamma hoppet. Varierat tempo, vevstopp, full kontakt. Sångsvanarna tjuter till när de sveper förbi. Några gråhägrar lyfter från stenarna längre bort. Inget liv i vattnet. Lite för klart kanske. Och givetvis lite för kallt.
Jag byter bete, mest för att ha något att fokusera på. Jag tar en kopp kaffe på stranden och njuter av den härliga ensamhet som bara en folktom Gotlandskust kan ge mig. 

En sista vända, längre bort. Vågorna därute lockar. De bryter fint in över det grundare området och borde locka en fisk eller två, intalar jag mig. Tio kast. Tjugo. Femtio? Jag vet inte. Jag vet bara att den här stunden i all sin tomhet är medicin för själen. 
Och just när jag tänker ge upp drar det till i mitt sopö. Försiktigt, men jag svarar upp med ett rejält mothugg. Fisk på! En silvrig öring visar sig omgående i ytan. Den rullar och bökar runt, men är ganska tam. Inte konstigt i den här temperaturen. 
Med peangen lossar jag betet och släpper den åter. Först försöker jag mig på en snabb fiskselfie. Nåväl. Den lilla öringen kommer med på bild i alla fall. 
Och fåglarnas aktivitet fortsätter. Hoppet finns där, bland tång och sten.