Stenarna i strandbrynet är fortfarande klädda i snöhattar. Och det eviga lågvattnet är omutligt. Vinden är, ärligt talat, kall som den sega vintern. Men. Solen. Den är framme och visar oss vägen. Någon gång måste det väl bli vår, kan man tycka.
Av en massa skäl behöver jag en tur till frihetens domäner. En halvdag på kusten, där sälta och vind letar sig in i näsborrarna är balsam för själ och tankar.
Efter några trägna försök inser jag att havet må vara vackert att titta på idag, men att dess invånare är synnerligen osamarbetsvilliga. Inte en fena. Jag dricker en kopp svart brygd och bestämmer mig för att byta lite taktik. De vanliga fiskeplatserna är nästan torrlagda i rådande vattenstånd och vattentemperaturen likaledes låg.
Jag har tacklat ett spö för lite extra långa kast ut över större djup. Med fördel kan man köra med många danska öringsfiskare favorit: genomlöpsdrag. Ska jag vara helt ärlig tycker jag i regel att det är lite för bökigt. Ett enkelt beteslås, på med ett drag och kör bara, brukar vara min devis. Men, det finns givetvis fördelar med lite krångel. Långa kast och beten som skär fint genom vågor och vind. De klarar i regel hög hastighet, såväl som knyck och vevstopp. Nackdelen med kompakta beten av den här typen är att de klarar långsam inspinning på för grunt vatten lite sämre. Ge och ta. Yin och Yang.
Konstruktionen gör ju också att en krokad öring bör ha lite svårare att bända sig loss. Nu har dock öringen fler trick i sin låda. Den kan skaka, hoppa, snurra eller bara lossna som genom någon magisk försyn.
Hur som helst dänger jag ut en MO Inline, 24 gram i vågskvalpet. En gång, två gånger, trehundra gånger. Idag är det svårt.
Till slut nyper det faktiskt på en silvrig liten gynnare. Jag krokar av den i vattnet och släpper den åter för tillväxt och bus i det kalla blå. Jag har laddat batterierna. Det får bli fler och längre äventyr framöver. När jag kliver i land hittar jag en död storspigg och tycker mig ana vilken förlaga mitt bete har.
Inga konstigheter. Tafs av fluorocarbon. Glöm inte pärlan eller gummistoppet som skyddar knuten. Och kolla linan ofta. En skadad fluorocarbon eller nylonlina brister garanterat i fel ögonblick.
Diset tynger landskapet. Med det låga vattenståndet i havet framstår kuststräckan som en slags dystopi. Tyst och till synes livlös, bara en spillra av sitt forna sprudlande jag. åtminstone för den oinvigde. Jag har brackvatten i mina ådror och kulingvind i blicken. Jag vet att det kan dölja sig härliga upplevelser, fulla av liv, bara jag ger mig till tåls.
Några knölsvanar betar på en liten yta, en och annan trut seglar förbi. Äntligen flera grader på rätt sida om nollmarkeringen på termometern. Vintern kan ni få ha i landets vinterlandskap. Här passar det bättre med mildväder, tänker jag. Det passar åtminstone mig och mina planer bättre.
Men först ska jag hitta något fiskbart ställe. I extremt låga vattennivåer får man tänka lite annorlunda. Jag knatar ju bokstavligen omkring på de ytor jag i vanliga fall placerar draget. Det är inte så mycket att göra annat än att fiska ut över lite djupare områden och försöka hitta strukturer som kan funka. Ett par döda borstmaskar ligger kvar i vattenpölarna. Hade de varit aktiva på en halvmeter vatten hade det varit bonanza för både öringar och oss spöfiskare. Men nu är, som sagt, vattnet borta.
Jag har fiskat i kanske tio minuter då det första tecknet jag väntat på uppenbarar sig. Två fina öringar följer mitt bete, ända in till mina fötter. Pulsen sticker iväg, tinningarna bultar och jag försöker låta bli att förivra mig. Nu vet jag ju att de är här. Jag kastar i samma riktning, anstränger mig för att fiska ännu mer irrationellt. Långa vevstopp. Med ett tungt eller för kompakt bete skulle jag aldrig kunna fiska på det sättet under rådande omständigheter.
Smack! En kritvit buk visar sig direkt efter kontakten. Öringen sitter på, rullar runt och lever an. Jag får in den rätt fort och ser att den är drygt 55 centimeter, kanske 56-57, när jag mäter den mot mitt spöhandtag. Med peangen krokar jag snabbt loss den. De fiskar jag såg nyss var större. Det inser jag nu med säkerhet.
Ofta gäller det att smida lite medan järnet är varmt och en flock öringar är på plats. Så är det i alla fall idag, här i det grå. Tre-fyra kast senare smäller det på något kraftigare. En stadig öring drar till och lyckas ta några meter lina mot min rätt hård ställda broms. Svanarna flyr i panik. Förmodligen för att jag fäktar med armarna när jag försöker få upp kameran och både filma, fotografera och drilla fisk på samma gång. Dumt. Jag vet.
Men, öringen följer med – om än motvilligt. Snart kan jag backa in mot land och försiktigt kana in den över grunt vatten.
En vild, härlig fisk på 67 centimeter. Silvrig och ståtlig. Jag krokar av henne i det grunda vattnet, tar en snabb närbild på den vackra stjärtfenan och släpper henne. Det sprutar vatten då fisken blixtsnabbt försvinner ut mot djupare vatten. Jag sitter länge på en stn och ignorerar det där med att smida järn och utnyttja tillfället. Tillfället är också här och nu. På en sten, ensam intill ett kallt hav.
