Vaken - efter sommarhettan

Ja, jag vet. Förlåt. Det har varit knäpptyst på bloggen under sommaren. Det beror inte bara på hettan och den hektiska livsföringen som den ljuva årstiden medför. Jag har gjort ett medvetet val att vila upp mig och låta dig, kära läsare, att slippa mina rader ett tag. Men, i takt med att svalkan och fläktande vindar gör sig påminda så pockar det på lite igen. 

Men, vad passar bättre än att rapportera om lite klassiskt sommarfiske?

Receptet är enkelt: ta en stycken ljummen dag, med lite för lite vettigt att göra. Blanda in en smula fiskesug, släng ner badbrallor och kaffetermos, bara för säkerhets skull, och åk iväg för att fresta den alerta Perca fluviatlilis - abborren. 

Tacksam att leta efter i små sötvatten, eller i Östersjöns små krypin, som småbåtshamnar. Den finns inte där hela tiden, inte överallt. Men här och var kan den vara på hugget. Om inte: ta ett bad.

Jag kör dropshot med små godbitar till jiggar. Inte för att jag behöver fiska långsamt, de randiga jagar ikapp och smäller på ordentligt. Men om jag vill koncentrera fisket till små ytor, där jag förväntar mig att få kontakt, så kan ett dropshottackel hjälpa till. Jiggen dansar, vibrerar, studsar och irriterar på samma fläck eller flyr därifrån med huggframkallande speed. 

I klart vatten tycker jag att färgerna i regel spelar underordnad roll. Men skulle det vara lite färgat, eller mörkt, i böljan kan kontrastrika beten ge tätare kontakter. Eller testa en annan storlek eller modell. Plötsligt knycker det så där härligt i spöspetsen igen.

Den här dagen är en lättjans dag. Jag fiskar en stund, fikar en längre stund, fiskar lite igen och avslutar med att bada. Att fånga fler, eller större ligger inte för mig. Det kan vänta. Inte heller byter jag utrustning eller metod. Jag myser i värmen och minns glädjen från ungdomens lyckorus, när det äntligen nappade. På så sätt är abborren en riktig nostalgiframkallare: man blir barn på nytt – både i tanke och handling. Tack, du randiga. Vi ses igen!