När stormen ryter och abborren hugger

Inbokat fiske brukar betyda busväder. Även så denna gång. Teamträff med ABU Garcia Sverige och abborre i fokus. Tanken var att vi skulle testa en massa spännande nyheter på utrustningsfronten, umgås, byta erfarenheter och hiva upp rejäla abborrar. Men så kom stormen Knud indragandes med kraftiga vindbyar, regn och åska. Hur skulle det gå?

Som tur är bedarrar det värsta ovädret. Morgonen gryr, om än med hårda vindar och sjunkande vattentemperatur. Barometern visar fallande tryck, men inte så illa som befarat. Snart kliver vi ombord i båtarna, laddade till tänderna och med betesboxarna välfyllda, rullarna nysmorda och taktiken klar.
Inte nog med att vi ska fiska, testa grejor och slåss mot vinden. I sedvanlig ordning utlyses också en tävling. Längsta abborren kammar hem vandringspriset i ett år och får sitt namn ingraverat på en plakett. 2013 lyckades jag vinna den första inteckningen. Men det var då det ...

Jag fiskar tillsammans med den omutlige Tobias Fränstam, numer fiskekändis i vårt avlånga land. Dessutom har vi med oss stjärnskottet David Lundh – sin unga ålder till trots redan ett fiskeorakel, med full koll på det mesta. Tobbes Rangerbåt tar oss torra över vågorna och vi är beredda att gå i klinch med de randiga och taggiga. 

Det sliter i kapuschongen och vattnet stänker mot kroppen, men vi kämpar och hittar snart nyckeln för dagen. Bäst verkar det funka med små vobbler eller jerkbaits, typ Berkleys fina Juke och Cutter. David firar triumfer med det ettriga betet Warpig och jag slår emellan med lite hetsigt jiggfiske med en Pulse Shad, som slukas tacksamt av  fina abborrar.

Vi hittar fiskedjupet, tempot och taktiken. Nu är det bara att nöta på. Vi tappar faktiskt räkningen på abborrar över 40 centimeter, men ser till att hålla koll på de längsta.
– Det är ju tävling. Kom ihåg det, uppmanar David.

Jag får en 43 centimeter lång, men Tobbe svarar omgående med en på 44. Jag vill inte vara sämre och får också en sådan. När Tobbe med bassfisket som förebild "flippar" ombord en stadig bit på 46 centimeter och 1 360 gram börjar vi ana varthän det barkar. 

Men på något märkligt sätt ser jag till att svara med ännu en 46-centimetersabborre, på en Skinny Cutter. Likaläge. David ligger inte långt efter och visar vilken skicklig fiskare han är. Han har stenkoll på kastteknik och fiskemetodik. Han kan namnet på vartenda bete och färg. Undrar jag över vad en viss kulör kallas så visar jag bara betet och svaret kommer lika rappt som hans mothugg. 

Gäddorna lämnar oss naturligtvis inte helt ifred, men till stor del är det hårda hugg och ettriga, tunga knyckar från stora abborrar som håller oss sysselsatta. Katastrofalt nog är kaffet slut. Vi sitter i lä och begrundar vårt öde en stund, men tröstar oss snart med fler vackra abborrar, sprakande av färgprakt, fyllda med ren muskelstyrka och klädda i pansarhårda fjäll. Ryggfenorna spärras upp i vinden, som om de vore segel, eller snarare flaggor i triumf. Varenda abborre släpps åter oskadd och stark. Det är en fröjd att se dem försvinna ner under den böljande ytan.

På kvällen sammanfattar vi fisket. Många har haft det tufft, andra mer underhållande fiske. Vi äter middag, drar några rövarhistorier och är snart framme vid prisutdelningen. Ni vet, vandringspriset. ABUs rulltrofé. Det blir delad förstaplats och därmed delad plakett och inskription. På den kommer det stå: 2018 - Nicka Hellenberg/Tobias Fränstam. Vi försöker se ödmjukt förvånade ut och skålar glatt. En ny fiskedag randas och fler storabborrar ska betvingas. Och fler får vi ...


Fotnot: abborrfiske med hårdbeten som nämnda Berkleys modeller Cutter, Juke, Warpig och liknande är inte bara ett aktivt och roligt fiske. Stundtals är det också så effektivt att jiggar och andra klassiker hamnar rejält på efterkälken. Personligen fiskar jag helst dem med en liten Revo och ett hyfsat styvt spö, men givetvis kan du använda en haspelrulle. Ladda med lagom tunn flätlina, håll kontakten och gör pauser mellan "twitch", knyckar och tempoförändringar. Och var med på tunga hugg.

Fotoassistans där min nuna syns på bild: Tobias Fränstam, Lasse Cajander och Isabel Syrjä. All bildredigering och övrigt foto: undertecknad. 

Glänsande attiraljer, randiga möten

Uppspelt och nyfiken står jag och väger mina nya spön och rullar i händerna. Oanvända jiggar och små crankbaits tycks snegla mot mig, från sina lådor – nysorterade och färgglada. 

Väderprognosen är långt från den bästa. Regn och rusk, fallande temperaturer och hård vind. Men när ivern blir för stor är inte alltid förnuftet i förarsätet.

Snart är jag på plats vid vattnet, med vågor och vind som tycks tillta i styrka för varje sekund. Under en allt mörkare himmel tacklar jag upp mina godbitar och ignorerar väderinstitutens varningar och barometerns dykande siffror.

Jag börjar med dropshot och har glädjande nog täta kontakter, även om alla randiga inte vill fastna. Men efter en stund hittar jag rätt tempo och rätt storlek på jiggarna. Jag landar ett antal glupska och hårt kämpande abborrar. Dessa vackra varelser! Det är lätt att kroka av och släppa dem åter oskadda. Men vill man behålla ett par matfiskar som väger tre-fyra-fem hekto är det givetvis inga problem.

I takt med att himlen förmörkas ytterligare och att vinden tilltar blir det knepigare att få bukt med de alerta fiskarna. Först funkar Svartzonker McPerch och Berkleys Pulse shad superbt. Efter en stund tycker jag mig få fler bett över McPerch med curlytail eller en liten  Gulp Alive. Båda kräver ytterst lite påverkan för att ändå röra sig lockande – och det verkar trigga abborrarna i busvädret. 

Ja, inte bara abborrarna, förresten. Ett av dagens hårdaste hugg lurar mig först att tro att en liten gädda, eller eventuellt en stöddig abborre har hittat min jigg. Det visar sig vara en id av hyfsad storlek.

Jiggar är ofta abborrfiskarens förstaval. De är lättfiskade, mångsidiga och fungerar i så många olika situationer att de naturligtvis ska finnas med. Men en ettrig vobbler, eller ett litet jerkbait, styrt med tempoväxlingar kan ibland vara betydligt vassare. Så fort jag börjar fiska med en liten Berkley Juke i ganska högt tempo stiger snittstorleken. Och jag får uppelva de härliga, beroendeframkallande stötarna genom klingan. Rätt in i den lilla multirullen. Jag glömmer nästan att dricka kaffe.

Men till slut kommer regnet och de riktigt hårda vindbyarna. Jag ser till att sätta mig i bilen och ta den där efterlängtade koppen. En kort, men intensiv dag är till ända.

Teknikrutan
--------------------------------------------------------------------
För den teknik- och utrustningsintresserade kan det kanske vara på sin plats med en liten snabbgenomgång. Min nya arsenal för abborrfiske bygger på – i första hand – två olika uppsättningar. Mellan varven kommer jag säkerligen använda även andra spön och rullar, men tanken är att det mesta ska kretsa kring dessa två ett tag framöver. 

För ordinärt jiggfiske, dropshot, texas-rigg och andra tekniker som angränsar blir det mestadels ett åtta fot långt haspelspö av modellen ABU Hornet Stinger Plus. Det är följsamt, har känslig topp, utan att vara svampigt och ändå ryggrad, sin låga vikt och härliga balans till trots. Jag kör inte med de minsta rullarna, utan föredrar en rulle i storlek 2500-3000, som den fina Revo X.

För små vobbler/crankbaits, små jerkbaits, ytbeten och givetvis en och annan spinnare eller ett litet skeddrag föredrar jag multirulle. Direktkänslan och kontrollen är ju överlägsen. Med alltför lätta beten krävs lite pyssel för att kasten ska fungera, men med en riktigt bra rulle, som den Revo Premier jag använder, går det bra. Spöt är ett Svartzonker 725 ML, med kastvikt 6-21gram (även om det klarar mer än så).