Som tur är bedarrar det värsta ovädret. Morgonen gryr, om än med hårda vindar och sjunkande vattentemperatur. Barometern visar fallande tryck, men inte så illa som befarat. Snart kliver vi ombord i båtarna, laddade till tänderna och med betesboxarna välfyllda, rullarna nysmorda och taktiken klar.
Inte nog med att vi ska fiska, testa grejor och slåss mot vinden. I sedvanlig ordning utlyses också en tävling. Längsta abborren kammar hem vandringspriset i ett år och får sitt namn ingraverat på en plakett. 2013 lyckades jag vinna den första inteckningen. Men det var då det ...
Jag fiskar tillsammans med den omutlige Tobias Fränstam, numer fiskekändis i vårt avlånga land. Dessutom har vi med oss stjärnskottet David Lundh – sin unga ålder till trots redan ett fiskeorakel, med full koll på det mesta. Tobbes Rangerbåt tar oss torra över vågorna och vi är beredda att gå i klinch med de randiga och taggiga.
Det sliter i kapuschongen och vattnet stänker mot kroppen, men vi kämpar och hittar snart nyckeln för dagen. Bäst verkar det funka med små vobbler eller jerkbaits, typ Berkleys fina Juke och Cutter. David firar triumfer med det ettriga betet Warpig och jag slår emellan med lite hetsigt jiggfiske med en Pulse Shad, som slukas tacksamt av fina abborrar.
Vi hittar fiskedjupet, tempot och taktiken. Nu är det bara att nöta på. Vi tappar faktiskt räkningen på abborrar över 40 centimeter, men ser till att hålla koll på de längsta.
– Det är ju tävling. Kom ihåg det, uppmanar David.
Jag får en 43 centimeter lång, men Tobbe svarar omgående med en på 44. Jag vill inte vara sämre och får också en sådan. När Tobbe med bassfisket som förebild "flippar" ombord en stadig bit på 46 centimeter och 1 360 gram börjar vi ana varthän det barkar.
Men på något märkligt sätt ser jag till att svara med ännu en 46-centimetersabborre, på en Skinny Cutter. Likaläge. David ligger inte långt efter och visar vilken skicklig fiskare han är. Han har stenkoll på kastteknik och fiskemetodik. Han kan namnet på vartenda bete och färg. Undrar jag över vad en viss kulör kallas så visar jag bara betet och svaret kommer lika rappt som hans mothugg.
Gäddorna lämnar oss naturligtvis inte helt ifred, men till stor del är det hårda hugg och ettriga, tunga knyckar från stora abborrar som håller oss sysselsatta. Katastrofalt nog är kaffet slut. Vi sitter i lä och begrundar vårt öde en stund, men tröstar oss snart med fler vackra abborrar, sprakande av färgprakt, fyllda med ren muskelstyrka och klädda i pansarhårda fjäll. Ryggfenorna spärras upp i vinden, som om de vore segel, eller snarare flaggor i triumf. Varenda abborre släpps åter oskadd och stark. Det är en fröjd att se dem försvinna ner under den böljande ytan.
På kvällen sammanfattar vi fisket. Många har haft det tufft, andra mer underhållande fiske. Vi äter middag, drar några rövarhistorier och är snart framme vid prisutdelningen. Ni vet, vandringspriset. ABUs rulltrofé. Det blir delad förstaplats och därmed delad plakett och inskription. På den kommer det stå: 2018 - Nicka Hellenberg/Tobias Fränstam. Vi försöker se ödmjukt förvånade ut och skålar glatt. En ny fiskedag randas och fler storabborrar ska betvingas. Och fler får vi ...
Fotnot: abborrfiske med hårdbeten som nämnda Berkleys modeller Cutter, Juke, Warpig och liknande är inte bara ett aktivt och roligt fiske. Stundtals är det också så effektivt att jiggar och andra klassiker hamnar rejält på efterkälken. Personligen fiskar jag helst dem med en liten Revo och ett hyfsat styvt spö, men givetvis kan du använda en haspelrulle. Ladda med lagom tunn flätlina, håll kontakten och gör pauser mellan "twitch", knyckar och tempoförändringar. Och var med på tunga hugg.
Fotoassistans där min nuna syns på bild: Tobias Fränstam, Lasse Cajander och Isabel Syrjä. All bildredigering och övrigt foto: undertecknad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar