Jag tar en tur, en bra bit bort, där vinden kanske varit mer måttlig, där vattnet eventuellt hunnit lugna sig.
Grumligt vatten i stråk, men också ett relativt klart hav, med bara måttliga vattenrörelser däremellan.
Området har ingen bäck som lockar åt sig lekystra öringar. Jag hoppas att det kanske kan finnas någon silverfärgad överhoppare, någon hungrig ätmaskin från havet, som följt stormvattnet mot kusten. Kanske. De brukar varav relativ solitära så här års, men ibland springer man på en liten flock.
Men jag vet också att de lekfärgade öringarna uppträder längs hela kusten så här års, på väg till sina äventyr i det strömmande.
Jag knyter på ett 24 gram tungt genomlöpsbete – en ABU MO Inline. Det kastar bra i motvinden och går att fiska snabbt genom vågorna, utan att det lyfts upp och surrar ovanpå. Det tar en stund, kanske tjugo minuter. Jag har nött av en liten sträcka, i makligt tempo. Vågorna är tunga, suger musten ur kroppen. Men ny energi finns nära. För när det drar till, hårt och bestämt, sprids värmen genom kroppen.
Öringen drar kraftfullt iväg, Den till och med hoppar och avslöjar en orangebrun, tätprickig sidas. En mustig havsöringshanne som till och med hoppar – kanske för att komma loss, kanske för att visa hur ståtlig han är. Jag försöker få in honom snabbt. Jag kanar upp den stabbiga krabaten på strandgruset, där vågorna sköljer fram och tillbaka. Stabilt liggande på rätt köl kan jag befria honom från kroken och låta den majestätiska fisken dra till havs igen. Snart har han val navigerat fram till rätt å. Vilken nu det kan vara.
En liten fisk till blir det, också den lekfärgad, om än mer svagt tecknad. Den tar jag loss direkt i vågorna, med peangens hjälp. Det börjar dessutom skymma och vädret är kyligt. Jag är nöjd med en kaffeslurk i bilen. Och vinden ökar igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar