April april. Kusten är tätbefolkad. Inte bara av återvändande vinterflyktingar, vars fjäderdräkter och näbbar blir fler för var dag som går. Även förväntansfulla sportfiskare dammar av grejorna och låter sin längtan övergå i praktisk handling.
För några har det varit en noggrann planering, med drömmar, resebokningar och diverse logistik som slutligen gett resultat. För andra har det varit månader av: "jag kanske borde testa lite fiske runt knuten och se om vadarbrallorna håller tätt". Den där sorten som fiskar fyra gånger per år – företrädesvis i fint vårväder.
Nu står de här. Grupperna av hitresta, eller de solitära finvädersfiskarna. I bitande nordvind. I iskallt hav. I vågor och bränningar som knuffas, kyler, motarbetar. I en aura av ifrågasättande och tvekande.
Ibland får vi som härjar här lite oftare agera support. Man får berätta att det är bra att ha vadarjackan utanpå vadarbyxorna, så man inte blir så blöt, att vädret gör det svårt och att väder är något vi har hela tiden. Det brukar också vara vettigt att berätta att det ingalunda bara är att åka hit och landa sjuttioelva blanka kanonfiskar lite när som. Väldigt ofta är det mycket kämpigare och knepigare än vad som kanske kan framgå av bilder, berättelser (och kanske bloggar som denna?).
Med sådana tankar drar jag mig mot en för tillfället tom kustremsa, där vinden piskar hårt, men inte omöjligt hårt. Vattnet är grumligt, upprört och svårfiskat. Stenarna är hala och mössan fladdrar. Men efter ett par hundra meters promenad i bitsk Östersjö är jag på en fläck, där det blir lite kontakt.
Det är först ett par argsinta, kraftfulla fiskar som ännu bär spår efter höstens lek som visar sig. De hoppar och far som om de vore blankfiskar, men icke. En är rätt stadig, nästa mindre och så en till i samma format, någon följare, fler hugg, innan en paradfisk hoppar av och det lugnar ner sig.
I
solskenet, som inte värmer och som snabbt övergår till kall molnighet med hot om
nederbörd, ser jag hur det glänser till bakom betet just när jag stoppar och känner den där stöten vi längtar efter. Jag krokar på instinkt och en vitsilvrig fisk far upp ur vattnet, vilt ristande. Beslutsamt simmar den i sidled, medan jag håller emot. En katt bland hermelinerna, en blanking bland besorna. Nåja, en liten bit ifrån. Men den får snart simma iväg. Med peangen krokar jag loss den och låter den dra till havs.
Med spöna instuvade i bilen och med ytterligare en liten kopp svart kaffe har jag tid över till ännu ett ställe, innan jag måste fortsätta dagens jobb. När jag rullar förbi en bit kust ser jag två bilar slarvigt parkerade intill vägen. I vattnet, en hög med fiskare. Tänka sig, att de orkar gå så många tillsammans. Jag föredrar ensamheten, eller stillsamt fiske i sällskap med ett par goda vänner. Inga fotbollslag av skränande, då blir jag nervös och tappar fokus. Och nordanvinden fortsätter att öka.
